Uppskattningsvis en och en halv miljon svenskar hör dåligt och ungefär en halv miljon har hörapparat. Man räknar med att ytterligare en kvarts miljon har sådana allvarliga problem att de skulle behöva en. Att höra dåligt är ansträngande, frustrerande och pinsamt. Men det går att avhjälpa.
Jag har en kraftig hörselnedsättning på vänster öra. För drygt 20 år sedan skaffade jag hörapparat. Det var min kära hustru som fick mig att göra det. Själv tyckte jag att problemet var att folk omkring mig pratade så tyst och att det var det som var problemet.
Den första apparaten jag skaffade var otymplig och skavde. Sedan dess har hörapparaterna utvecklats både tekniskt och formmässigt. Den jag har nu är en smidig sak som till och med kan kopplas till min telefon. Med den kan jag reglera ljudnivån.
Det händer att jag skojar och skämtar om min hörselnedsättning. Det tycker jag att man kan göra om man gör det på rätt sätt. Brukar också göra det när jag föreläser. Ibland drar jag en liten historia för att lätta upp stämningen. Som till exempel den här:
– En äldre man har just kommit hem efter att ha provat ut en ny hörapparat. Den gamla fungerade dåligt. Och den väntande hustrun hoppas att nu äntligen ska han väl höra bättre så att hon slipper skrika. Mannen kommer hem och är på gott humör. Hustrun möter honom och frågar i normalt tonläge: ”Hör du bättre nu?”
Mannen ler och tittar på henne och sedan på klockan och svarar: ”Den är snart halv tre!”
Man räknar med att cirka en och en halv miljon svenskar har en hörselnedsättning.
En undersökning i Värmland från 2017 visade att nästan var tredje man och cirka var fjärde kvinna hade besvär med sin hörsel. Och andelen med besvär ökade med stigande ålder. Bland dem i åldern 85 år eller äldre var det tre av fyra kvinnor och åtta av tio män som uppgav besvär.
Ungefär en halv miljon har hörapparat. Uppskattningsvis ytterligare en kvarts miljon har sådana allvarliga problem att de skulle behöva en.
Orsaken till att det är så många är säkert flera. En är de fördomar som fortfarande finns. För cirka 45 år sedan myntades begreppet The hearing aid effects som handlar om fördomar om dem som har hörapparat. En studie av ungas uppfattningar och attityder visade att de som bar hörapparat uppfattades som ”trögfattade”, ”sämre självförtroende”, ”rädda”, ”osäkra” och ”gamla”.
En studie av amerikanska studenters attityder från början av 2000-talet visade att de ogärna ville att andra skulle se dem använda hörapparat. En tredjedel uppgav att de skulle skämmas om de måste bära hörapparat och en av tio trodde att de skulle uppfattas som ”dumma i huvudet”.
Det är inte alls ovanligt att man håller inne med att man hör dåligt och därför inte heller söker hjälp. Det visar bland annat opinionsföretaget Novus i en undersökning som redovisades i våras. Tre av tio svenskar som hör dåligt har inte sökt hjälp för sina hörselproblem. Och bland män i åldern 45-64 år var det varannan. På frågan varför man tror att svenskar som hör dåligt drar sig för att använda hörapparat uppgav drygt fyra av tio att det berodde på att man inte ville känna sig gammal, ungefär var femte att det var fult och lika många för att man var rädd för vad andra skulle tycka.
Den sociala forskningen om hörselnedsättning är omfattande och handlar bland annat om risken för kommunikationsstörningar. Man har svårt att höra vad som sägs, tror sig veta vad som sägs men som visar sig vara felaktigt. Låtsas att man hör och råkar säga ja eller nej eller nicka på fel ställe. Att kommunikationen fungerar är en viktig förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv.
Under pandemin var det speciellt besvärligt för hörselskadade och inte minst i mötet med omsorgs- och sjukvårdspersonal som var ålagda att bära munskydd och kassapersonal som hade skyddsglas mellan sig och kunden. Svårt för dem med nedsatt hörsel att höra vad som sades och det uppstod ofta störningar i kommunikationen.
Den som vägrar använda hörapparat riskerar att hamna i situationer där det uppstår allvarliga kommunikationsproblem. Och det gör att man drar sig undan. Avstår från det sociala livet för att slippa hamna i pinsamma situationer. Håller sig borta från vänner och bekanta, från föreningsliv, konserter. Ja, från det som skulle bringa glädje. Många försöker också så långt det är möjligt dölja sina hörselbesvär.
Ett exempel på det var Ludwig van Beethoven. Han dolde så gott det gick sin hörselnedsättning som med tiden övergick till dövhet. Och han undvek onödig kontakt med andra. Det har spekulerats i att det var så psykiskt påfrestande att han hade tankar på att ta sitt liv.
Beethoven blev som sagt till slut döv. I ett brev till en av sina vänner skrev han och berättade om att han på teatern måste komma mycket nära orkestern för att höra och förstå vad som spelas. På avstånd kunde han inte höra sångarnas röster och inte instrumentens höga toner. Beethoven var då bara 30 år. Han fortsatte att komponera i närmare tio år som döv tonsättare. Den berömda så kallade Beethovens nia är ett exempel. Han visste hur musiken skulle låta inne i sitt huvud.
Att höra dåligt är ansträngande, frustrerande, pinsamt och tär på hälsan med försämrad livskvalitet och välbefinnande som följd. Det är inte alls ovanligt med nedstämdhet och depressioner. Och enligt den så kallade Lancet-kommissionen som publicerades i den vetenskapliga tidskriften The Lancet är hörselnedsättning den största enskilda riskfaktorn för demens.
Men det går enkelt att göra någonting åt. Det går att förebygga. Det finns hjälpmedel som hörapparat och hörselimplantat. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen på området går snabbt framåt. Och utseendemässigt går det knappt att skilja de moderna hörapparaterna från ett vackert smycke.
Bengt Starrin
Professor emeritus, Karlstads universitet