Peter Franke: Bo Landins bok om vattenlandet Sverige är ”en lisa för själen”

"En viktig bok om vattenlandet Sverige och våra 100 000 sjöar", skriver Peter Franke, som har läst Bo Landins nya bok ”Vatten – Land".

"Vi måste stoppa vårt meningslösa och suicidala krig mot naturen. Vi vet vad vi behöver göra och vi har allt fler verktyg att göra det, men vi saknar fortfarande ledarskap och samarbete. I dag vädjar jag till ledare i alla sektorer: led oss ut ur den här röran."

Så sade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres när han invigde miljötoppmötet i Stockholm i juni. Kung Carl XVI Gustaf instämde och förklarade att det brådskar. Han vände sig till beslutsfattarna med en uppmaning: "Ni har kunskapen, ni har verktygen. Nu är det dags att använda det."

Sedan startade en svensk valrörelse och nästan inga ledande politiker verkade ha lyssnat och ännu färre ha förstått. Det blev en beklämmande uppvisning i populism och enkla lösningar, med förslag om sänkta bränslepriser och löften om att ingen ska behöva göra några uppoffringar. Som om klimatförändringarna inte fanns och allt var lugnt.

Därför är det en lisa för själen att veckan efter valet läsa en bok skriven av två som har förstått. Miljöjournalisten Bo Landin, uppväxt vid Vänern, har tillsammans med biologen Lennart Henrikson skrivit "Vatten – Land" (Bokförlaget Max Ström).

Henrikson avled i cancer under produktionen, men Landin hade lovat honom att göra färdigt boken. Och det har han gjort med den äran. Det är en läsvärd och viktig bok om vattenlandet Sverige och våra 100 000 sjöar.

Inte så att budskapet ger tröst om läget för naturen, vare sig i Sverige eller globalt. Larmklockorna ringer i flera kapitel, men boken ger också förslag på lösningar och hopp om bättring. Det är inte kört. Inte riktigt än.

Bo Landin mötte den lite äldre Lennart Henrikson när han studerade biologi på Göteborgs universitet på 1970-talet. Det blev början på en livslång vänskap och ett mångårigt samarbete. I boken bidrar Henrikson med flera personliga texter, till exempel när han beskriver det fantastiskt myllrande livet i en bäck han vandrar längs med. Eller som när han skildrar hur engagerade människor runt Lilla Attsjön i Småland återskapar sjön efter att ha ”lånat” den i 100 år.

Även Bo Landin blir personlig i flera texter. Han berättar till exempel om hur han i ungdomligt övermod tillsammans med en annan fältbiolog försökte ta sig över Vänerns is. Det höll på att kosta honom livet.

Här finns framför allt kunskapsspäckade vetenskapliga texter om samspelet mellan vatten och land, såväl historiskt som i nutid. Det handlar bland annat om värdet av naturligt rinnande vatten och hur viktigt det är att bevara våtmarkerna. Allt är rikt illustrerat med fina foton.

Det är vackert formulerade, nästan poetiska texter, skrivna i samma stil som Bo Landins förebild nestorn Rolf Edberg använde. Edberg är för övrigt flitigt citerad i boken, tillsammans med en rad andra författare.

Vattnet finns överallt, och har funnits här ända sedan planeten föddes. Vattnet är nödvändigt för att skapa och upprätthålla liv, men vi människor handskas inte särskilt varsamt med det. Utdikningar, dammbyggen och föroreningar stör och förstör vattnet. Jordbruket, skogsbruket och industrin har historiskt sett visat lite hänsyn till naturens egna villkor.

I bokens kapitel om vatten i litteraturen citeras Falstaff, Fakir: ”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift.” När raderna skrevs 1894 var vattnet i Östersjön rent och friskt, i dag har övergödningen skapat giftiga algblomningar som färgar vattnet grönt. Det finns fler exempel i boken.

Vatten är en grundläggande mänsklig rättighet, men det gäller inte för alla. På många platser står strider kring vattnet, mellan markägare och mellan nationer. Det är samtidigt en kamp mellan vatten och land. Ekonomiska intressen styr och kör över naturen.

Vattnet kan därför inte tas för givet. I takt med klimatförändringarna får det en allt viktigare roll, både där det kommer att dränka samhällen och där det inte längre kommer att finnas kvar.

Författarna hoppas att misstagen som har begåtts har lärt oss något och att de inte ska upprepas. Det går att återställa naturens ordning, lyder slutsatsen. Därför är boken, skriver Bo Landin i förordet, en lovsång till vattnet. Det är bara att hålla med.