Vårdpersonalen är änglar – och de förtjänar inte det här helvetet

Vård & omsorg
PUBLICERAD:
Foto: Lisa Olaison
De larmar, varnar, ropar på hjälp – men inget händer. Jag vet inte hur många artiklar vi har skrivit om vårdkrisen på sistone, jag har tappat räkningen. Och nu har jag med egna ögon fått se hur hårt de sliter.

Natten mellan måndag och tisdag tillbringade jag piggt nog på akuten här i Karlstad (jag är okej) och trots att jag absolut hellre hade mått prima hemma i min egen säng är jag på något sätt glad över att det hände. Det var liksom nyttigt för mig att se människorna som vi regelbundet berättar om.

Jag är övertygad om att alla som låg där förstod att det inte var personalens kompetens eller vilja att hjälpa som brast, men att något var fel rådde det inga tvivel om. Den lilla parkeringen utanför entrén var full, kön till anmälningsluckan var lång (och kall), prover som skulle ta en timme tog fyra och för de flesta dröjde det timmar innan en läkare ens hann säga hej.

En läkare försökte desperat få en gammal man att stanna för övervakning, ett par undersköterskor rusade mellan larm samtidigt som de tog prover på oroliga och irriterade patienter, en sjuksköterska bad i varje samtal jag hörde om ursäkt för att allt tog tid. Två patienter uttryckte en rejäl frustration över det, men sköterskan och hennes kollegor kunde inte göra annat än att nicka, ursäkta och rusa vidare – hela tiden med ett leende och en varm ton.

Nu är inte jag proffs på ämnet, men jag är trots det rätt övertygad om att den här situationen inte är hållbar – för någon. Varken för personalen som måste uppleva en enorm uppgivenhet över att bli ”utskällda” över något de själv inte rår för, eller för vårdtagarna som ligger och väntar i timmar av ovisshet.