Hejdå och tack för allt, kära ni!

Krönikor
PUBLICERAD:
Sedan min första arbetsdag på VF måndag 9 mars 1998 har jag skrivit drygt 600 krönikor och kåserier. Men nu är det slut.

Ja, så är det. Jag har fått ett nytt jobb och slutar på folkbladet inom kort, så det här är en hejdå och tack för allt-text.

Tack alla VF-läsare för att jag fått skriva i er tidning! Och tack för all respons jag fått genom åren!

Särskilt flitig har den varit efter just sådana här spalter. Som till exempel härom året när jag funderade över varför en gata i Slottsbron heter Honolulu.

Fyra läsare hörde av sig och hjälpte mig reda ut bakgrunden som visade sig ha koppling till en drygt hundra år gammal schlager-melodi och matserveringar som fanns även på bruksorter som Jössefors.

Exemplen på fina och varma läsarkontakter är många fler, men tyvärr räcker inte utrymmet här till. För jag vill ju även hinna tacka alla underbara arbetskamrater som gjort att jag trivts så gott på VF och blivit kvar i nästan ett kvarts sekel.

Ja, jag blir lite känschli i öga när jag tänker på’t. Ty att skiljas är ju att dö en smula, som flera franska författare hävdat sedan 1800-kallt.

Men gråta är också en del av livet och tårarna är tecken på hur betydelsefulla ni är för mig. Så tack kära kamrater och tack alla läsare! Jag hoppas vi möts igen i andra sammanhang framöver.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.