Debatt: Om SD:s brunsvarta vitbok – Åkesson basar för ett illiberalt parti

Debatt
PUBLICERAD:
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
Foto: Tim Aro/TT

Det påstås ganska ofta att SD är ett fascistiskt parti och ibland rent av att de liknar den öppet nazistiska terrororganisationen Nordiska Motståndsrörelsen. Det är inte sant. Sant är däremot att det finns uppenbara likheter mellan dem och de tyska nazisterna åren 1922–33, skriver Mats Parner.

”Grundades SD av nazister? Ja, så förhöll det sig utan minsta tvivel. De allra flesta av initiativtagarna hade ett förflutet i rasistiska, nazistiska och fascistiska organisationer.”

Så heter det i Anna-Lena Lodenius nyligen utkomna bok Svart på vitt om Sverigedemokraterna (Atlas, 2022).

Men precis så står det också i den omfångsrika studie – med titeln Extremhögern – som Anna-Lena L i samarbete med Stieg Larsson sände ut på Tidens förlag redan 1991 (reviderad upplaga 1994).

Därefter presenteras, både i den gamla och nya Lodenius-utgåvan, så gott som alla SD:s upphovsmän och deras politiska hemvist med en utförlighet som inte lämnar mycket i övrigt att önska. I mer än 25 år har jag vetat om att Leif Zeilon (i dag Leif Ericsson), Jerker Magnusson, Gösta Bergqvist, Lars Ljung, Sven Davidsson, Ulf Ranshede, Bo Nilsson, Niels Mandell, SS-veteranen Gustaf Ekström samt åtskilliga andra hade gigantiska aktieposter i SD:s tillkomst. Det handlade nästan uteslutande om män.

Intet nytt, således, i del 1 av den så kallade vitbok om SD:s tillkomsthistoria som nyligen offentliggjorts under visst hallå. Problemet är att många, i synnerhet inom borgerligheten, föreställer sig att dagens SD skiljer sig markant från det rasistiska och nazistinspirerade parti, som föddes vårvintern 1988. Min bild är en annan. På det politiska himlavalvet kan SD i realiteten ses som en raket med tre tidsmässigt klart avgränsade perioder under sin 34-åriga historia:

Under åren 1988–95 dominerades Sverigedemokraterna av skinnskallegäng och den äldre stammens fullblodsnazister, av vilka en handfull namngetts ovan.

I demonstrationstågen och Karl XII-manifestationerna (30 november) skrålade man ”Sieg heil, Ut med packet, Sverige åt svenskarna” och annat lika uppbyggligt till ackompanjemang av öronbedövande Vit Makt-musik och med Ultima Thule som husband. SD var ett avskytt promilleparti.

I början av 90-talet akterseglades och utklassades man av Ians och Berts Ny Demokrati. Anders Klarström, med förflutet i Nordiska Rikspartiet och dömd för att ha mordhotat ”judesvinet” Hagge Geigert, fungerade som SD:s partiledare och talesperson från och med 1989 och i ytterligare sex år.

Partiets framtoning kan inte beskrivas på annat sätt än som starkt antisemitisk. Både Jimmie Åkesson och Björn Söder blev medlemmar i SD under denna period, närmare bestämt i slutfasen av 1994.

Från mars 1995 och i ytterligare tio år leddes Sverigedemokraterna av Mikael Jansson från Örebro, en småbarnspappa som meriterat sig inom Centern (men numera tillhör extremistgruppen Alternativ för Sverige). Under hans beskärm införde man förbud mot uniformer och olika nazistsymboler, samtidigt som faiblessen för skinnskallar tonades ner ett par snäpp.

Men det mesta förblev sig likt. ”Anders Klarströms gärning är den grund vi i dag står på”, deklarerade Mikael Jansson. Hans svåraste konkurrent om ordförandeposten, Tina Hallgren-Bengtsson ifrån Höör, gjorde Hitler-hälsning och deltog uniformsklädd som officiant vid ett bokbål sommaren 1996, där hon prisade kampen mot det gift som vi människor tvingas utstå: ”marxister, liberaler och den sionistiska opinionsmakten. Som den ohyra de är måste de krossas som löss.”

Mattias Karlsson, numera välkänd i rollen som Sverigedemokraternas chefsideolog, gjorde sig år 2000 till tolk för inställningen att islam är ”statsunderstödd kulturimperialism”, varför muslimer inte bör omfattas av vår religionsfrihet.

Några egentliga avsteg från grundarnas ideologiska tankefigurer såg vi inte under den föga ljusstarke Mikael J:s chefskap. Främlingsfientlighet och rasism satt i orubbat bo också under denna andra epok.

Det tredje SD-skedet inleddes 2005, då Åkesson valdes till ordförande, Söder till partisekreterare och ”Bunkergänget” med centrum i Stockholm/Göteborg fick ge vika för de nationella solskensgossarna i Skåne/Blekinge. I 2006 års riksdagsval erhöll Sverigedemokraterna 2,93 procent av rösterna, men nu, sexton år senare, pendlar man kring 18–20 procent. Det är djupt olyckligt.

Med Åkesson i rollen som självskriven frontfigur har Sveriges muslimer utmålats som det allvarligaste hotet mot vårt land sedan andra världskriget. Ledande partirepresentanter som Richard Jomshof och Kent Ekeroth är (ö)kända för att ha jämställt islam med nazismen. Judehatet finns latent inom SD än i dag men har på det hela taget ersatts av det långt mer tidsenliga föraktet för muslimer.

Samtidigt har partiet, i strid med populära och delvis vedertagna föreställningar, utvecklats åt höger i en rad frågor under Åkessons 17 år (av 34) som tätkarl. Det gäller synen på friskolor och på ’vinster i välfärden’ och vidare inställningen till EU och till Nato. Där märker vi, över hela linjen, att SD anpassat sig till den politik som förordas av M och KD, numera också av L.

På samma gång har den nyssnämnda partikonstellationen lugnt och metodiskt närmat sig Jimmie Å:s följe i synen på invandring och integration, brott och straff, jämställdhet och jämlikhet och så vidare. Klimatet icke att förglömma.

En sådan ömsesidig anpassning såg vi också i Tyskland i skiftet mellan 1920- och 30-tal.

Det påstås ganska ofta att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti och ibland rent av att SD liknar den öppet nazistiska terrororganisationen Nordiska Motståndsrörelsen. Intet av detta stämmer. Sant är dock att Åkesson basar för ett illiberalt parti.

Men det är också sant, tror jag, att SD är ett förklätt, kamouflerat och maskerat nazistparti av den typ som i namn av NSDAP med liv och lust deltog i det parlamentariska spelet i Tyskland åren 1920–33.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.