Debatt: Klimatkrisen har blivit vår tids Frankensteins monster

Debatt
PUBLICERAD:
Brittiska skådespelaren Boris Karloff i sin mest kända roll som Frankensteins monster.
Ständigt ökad konsumtion betyder i realiteten att vi investerar i katastrofer och i en mer eller mindre obeboelig planet, skriver Mats Parner.

I maj 1815 fick vulkanen Tambora i nuvarande Indonesien ett massivt utbrott, troligen det kraftigaste vulkanutbrottet i hela världen alltsedan 500-talet. Vulkanisk aska i gigantiska mängder slungades upp i atmosfären och blockerade solstrålarna. Resultatet blev att klimatet påverkades under de närmaste två åren med felslagna skördar, missväxt, hungersnöd, lokala epidemier och plötsliga översvämningar som naturliga konsekvenser.

1816 har med all rätt gått till historien som ”året utan sommar”.

Just denna sommar, en sommar som alltså vägrade att infinna sig, samlades en färgstark skara av vad som i dag skulle kallas begåvade (eller rentav snillrika) ungdomar med rötter i England på en herrgård vid Genèvesjön i Schweiz. Eftersom det regnade oupphörligt stannade de inomhus under dygnets alla timmar. I kotteriet ingick två sedermera världsberömda skalder, Lord Byron (1788–1824) och Percy B. Shelley (1792–1822), vidare den sistnämndes oskattbara nyförvärv och blivande hustru Mary Shelley (1797–1851) plus ytterligare en handfull innesittare.

En kväll föreslog Lord Byron att var och en i sällskapet skulle berätta något slags vederstygglig historia med spöklika och sataniska inslag för att den vägen imponera på de övriga.

Mary Shelley, brådmogen dotter till socialreformatorn William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft, två av brittiska öarnas ledande intellektuella, tog omedelbart upp den kastade handsken – och gjorde succé med sin skildring av en ung forskare och student, Victor Frankenstein, som med hjälp av olika skelettdelar och slakteriavfall lyckats tillverka ett livs levande Monster.

Bara två år senare utkom Mary Shelleys Frankenstein i romanform och tillhör i dag världslitteraturen. Under senare delen av utgivningsåret passerade författarinnan, nu gift, sina första 21…

De nyssnämnda faktauppgifterna om vulkanutbrottet, ”året utan sommar”, Lord Byron, Mary Shelley, hennes Victor Frankenstein och annat mera återfinns i boken Monster-samhället – från Förnekelse till Framtid (Ordfront, 2022) av Herman Geijer.

Den med åren alltmer desperate, olycksalige och tragiske vetenskapsmannen Frankenstein och hans lika missförstådda som skräckinjagande Monster – och det intima släktskapet mellan de bägge – får hos Geijer symbolisera det utomordentligt allvarliga tillstånd som mänskligheten numera befinner sig i. Också vi, eller snarare vissa av oss, har på nolltid skapat ett Monster, som det tycks hart när omöjligt att frigöra sig ifrån.

Detta Monster kan schematiskt beskrivas i termer av krav på ständig tillväxt, maximalt utnyttjande av jordens (begränsade) resurser, tron på successiva och eviga framsteg, allmän teknikoptimism samt en omättlig strävan att tjäna pengar på nära nog allting. Vi är alla i större eller mindre utsträckning detta systems fångar på samma sätt som Frankenstein och hans vidunder kom att bli varandras fångar.

Jag menar att Geijers tankegång är både djärv och tilltalande. Som klimatpolitisk filosof tillfredsställer han mycket högt ställda krav på hederlighet och pedagogisk stringens.

Från Victor Frankenstein och Monstret är avståndet inte långt till 1973 års Norrmalmstorgsdrama och det så kallade Stockholmssyndromet. Detta syndrom innebar, minns vi, att ett par av de individer som ingick i gisslan efterhand kom att identifiera sig med och sluta sig till dramats förbrytare och förövare (Clark Olofsson, Janne Olsson). De förnekade på så vis det uppenbara.

Även inom klimatarbetet spelar olika typer av Förnekelse huvudroller. Inte minst kommer detta till uttryck bland våra folkvalda i riksdagen. Trots att etthundra procent av alla någorlunda upplysta människor vet om att planeten i dag befinner sig i ett akut nödtillstånd – ett tillstånd som kräver drastiska, långtgående och omedelbara åtgärder – så håller vi oss med partier, som över huvud taget inte låtsas begripa någonting.

M, KD och SD råkar vara sådana partier. De är helt igenom destruktiva och bara pinsamma uttryck för den tröstlösa situation vi befinner oss i.

Denna situation kan illustreras med ett enkelt resonemang om de transport- och fortskaffningsmedel som vi i 140 år har artbestämt som BILAR. I dag finns 1–1,5 miljarder bilar i världen, det stora flertalet bensindrivna. I synnerhet i de rikare delarna av världen ökar emellertid el-bilarnas numerär ganska så rejält.

Många tycks föreställa sig att om hela den nuvarande bilparken på 1–1,5 miljarder planmässigt ersätts av el-bilar, så neutraliserar vi åtminstone några få procent av den accelererande klimatkrisen.

Det stämmer inte. Skälet är att en världsomspännande omläggning till enbart el-bilar skulle fordra 30 gånger mer litium, nickel och andra viktiga mineraler än vad som används i dagsläget. Med det har vi inte råd – ens tillnärmelsevis. Till detta ska läggas att tillverkningsprocessen av så pass många el-bilar ytterligare bidrar till jordens uppvärmning.

Ständigt ökad konsumtion betyder i realiteten att vi investerar i katastrofer och i en mer eller mindre obeboelig planet. Jag tror att det är precis så illa.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.