KRÖNIKA: Har du någonsin varit så vilse att du gått med i Muf?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
VF:s krönikör Olle Elfgren berättar om när han misstogs för vänster – på grund av sin rullstol.

Jag måste erkänna en sak.

Det är inget som jag är stolt över. Men jag har lärt mig att grunden i en bra relation är ärlighet och det vill jag ha med dig som läser det här.

Åh.

Vänta, ska bara ta ett ångestvarv runt kvarteret först.

Så.

Jag har varit medlem i Muf. Moderata ungdomsförbundet.

Hoppas att du inte tappat allt förtroende för mig nu. Jag är medveten om mitt misstag och har accepterat det.

Under min tid där drevs jag nog av att motbevisa en stereotyp som jag trodde fanns, att funktionsnedsatta inte kan vara borgerliga. Vi som är så beroende av staten! Hur skulle det se ut?! Så här i efterhand tror jag nästan att det enbart var min drivkraft, jag brann ju inte direkt för skattesänkningar.

I alla fall var det här var något jag gick all in på, jag levde mig verkligen in i rollen. Jag har gjort precis allt som en Muf-kille förväntas göra. Jag var djupt nere i träsket. Jag såg upp till människor med båtplats, skrattade åt veganer med naturfärgade ryggsäckar, sökte jobb hos Hanif Bali, gick runt iklädd polotröjor, tog mig själv och mina tankar på alldeles för stort allvar. Allt allt allt det där gjorde jag med något oberättigat självförtroende, som om jag åstadkom något.

Därute på det politiska fältet skapade min partitillhörighet stor förvirring.

Via partiet hade Muf fått en plats i kultur- och fritidsnämnden som jag tilldelades. När jag skulle dit första gången klev jag in i ett rum med ett stort bord format som ett o. ”Här ska du sitta!”, sa någon jag inte såg eftersom den gick ut samtidigt som jag gick in, javisst svarade jag och min assistent drog undan stolen. Jag välkomnades in i mitt gäng. Gemytligt, trevligt, kaffe och bulle. Det småpratades lite och nämnden drog igång.

Jag insåg redan här hur oerhört lite politiker jag är. Det här ska folk med konsekvenstänk och kompetens sköta. Å så tråkigt det var. Mötet gick och förmiddag blev till lunch och mötets slut. Efteråt skulle vi signera och intyga att vi närvarat. Jag skrev på pappret, bredvid fältet med ”Olle Elfgren (M)”. En kvinna bakom mig i kön utbrast då: ”Jaså tillhörde du oss? Då har du suttit på fel sida bordet hela nämnden.”

Det här tyckte jag redan då var intressant. Det bara antogs att killen i permobil var vänster och skulle sitta vid deras bord. Något annat alternativ fanns inte. Ska man spionera på vänstern behöver man bara hyra en rullstol.

Jag vänder mig till statsvetaren Lars Lindberg, som är expert på funkispolitik och skrivit böcker om ämnet.

Stämmer deras antagande? Är funktionsnedsatta i regel vänster?

– Traditionellt sett har det varit så. Socialdemokratin hade under under 60-, 70- och 80-talet ett väldigt nära samarbete med folkrörelser och funktionshinderrörelsen var inget undantag. På den tiden identifierade sig nog de flesta där som vänster. Men i slutet av 80-talet kom debatten om välfärdsstaten och då uppkom mycket kritik om att den enskilda individen inte hade tillräckligt mycket att säga till om, om makten över sitt liv och över socialtjänstens insatser. Det var inte lika tydligt efter det. För att svara på frågan så kan det inte längre tas för givet att personer med funktionsnedsättning är vänster även om sannolikheten är lite högre.

Så det var snarare en förlegad bild de hade?

– Ja, så skulle man kunna säga. Det är mer splittrat nu hur man röstar. Men detta är något man faktiskt inte riktigt vet om eftersom detta inte är något man i Sverige forskar om eller undersöker.

Jag lämnade Muf efter 2018 och har varit nykter i snart fyra år nu.

Det är motvilligt som jag får ge de fördomsfulla politikerna rätt. De såg uppenbarligen rakt igenom mig och hur vilse jag var. Nu hade jag suttit på rätt sida bordet. Till slut blev jag en stereotyp ändå.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) med supportrar från Moderaternas Ungdomsförbund MUF efter TV4:s Duellen.
Foto: Fredrik Sandberg/TT