Som barn var jag galen i fotboll. Hade bollen under armen oavsett vart jag gick. Alltid fanns det någon yttervägg som jag kunde ”kicka” bollen mot. Numera är jag mer sansad och har naturligtvis inte längre en boll under armen. Hur skulle det se ut? I min ålder? Men jag tog glädjeskutt och blåste en fanfar när damlandslaget slog Belgien i EM.
År 1958 var det VM i Sverige. Jag var elva år då. Lärde mig svenska, tyska och brasilianska fotbollslandslagets spelare utantill. Sverige tog silver. I laget fanns lirare som Gunnar Gren, Nacka Skoglund och Kurre Hamrin. Kurre var min idol. Mamma sydde fast en sjua i ryggen på min gula tröja. I fantasin var jag Kurre. Drömde om att bli som honom. Gå med bollen efter sidlinjen som han gjorde mot Tyskland. Dribbla bort den ene efter den andre tysken. Och så en vickning med foten. Mål! Tar emot publikens jubel.
Jag var duktig på att jonglera och trixa med bollen. Anmälde mig till en jongleringstävling. Vann inte. Men fotografen och journalisten tyckte att jag tillsammans med två andra var så pass bra att jag kom med i lokaltidningen med bild och allt.
Intresset för fotboll är stort och är den mest populära sporten i Sverige med 600 000 utövare. Förklaringen är enkel. Samla ihop ett gäng. Plocka fram bollen. Sen är det bara att börja spela.
Under några sommarveckor har vi kunnat följa det svenska damlandslaget under EM i England. Fastklistrade vid tv:n med fullt av svenska supporters på läktaren i gula tröjor med svenska flaggan har vi sett ett kämpaglatt gäng med ambitionen att ta sig ända fram till final. Slog Belgien i kvartsfinalen. Men sen blev det stopp. England var övermäktig. Vi har sett både glädje och besvikelse i deras ansikten.
Men vad handlar fotboll om? När började det? Och vad kan sociologin eller mer specifikt idrottssociologin som ligger mig varmt om hjärtat bidra med för insikter?
Den moderna fotbollen som den som växer fram i England i mitten på 1800-talet var från början en över- och medelklassport som snabbt fick folklig förankring och som sedan utvecklades till den största folkrörelsen.
Den tyske sociologen Norbert Elias (1897-1990) och flera av hans elever som Eric Dunning har lagt grunden till en idrottssociologi värt namnet och som placerar in idrotten i ett vidare sammanhang och bygger på Norbert Elias mastodontverk om den så kallade Civilisationsprocessen.
Norbert Elias två böcker om civilisationsprocessen handlar om seder och vanor i Europa från medeltid till modern tid, om passioner, yvigheter och impulser som måste stävjas för att anpassa människan till mer komplexa sociala nätverk som samhällsförändringarna tvingat fram. Anpassning sker till en värld med en allt större finkänslighet inför vad som gäller för att undslippa skam och smälek.
För att passa in och inte väcka obehag i ett samhälle med alltmer av sammanflätade relationer mellan människor krävs en mer återhållsam människa som förmår kontrollera sina känslor och anpassa sitt beteende. Människan har som ett led i civilisationsprocessen lärt sig att inte visa starka känslor och dramatiska beteenden och åthävor.
Idrotten är en frizon som gör det möjligt att släppa loss känslor så länge de kan hanteras och bemästras inom ramen för vad som lämpar sig och inte bryter mot normerna om sportsligt uppträdande. Men bemästringen av känslor får inte gå så långt att spänningen försvinner och tävlingen uppfattas som alltför ointressant och mesig. Publiken kräver spänning. Det ska vara en kamp. Möjligheterna att leva ut känslor inom idrotten är betydligt större än vad som gäller inom arbetslivet där kraven på känslomässig återhållsamhet är stort.
Norbert Elias och Eric Dunning skriver i boken Quest for Excitement (Sökandet efter spänning) att anledningen till att så många människor söker sig till idrotten på sin fritid är att de söker spänning och dramatik och bort från tristess, leda och långtråkighet. Och det gäller inte bara för utövarna utan även för publiken.
I ett genomreglerat samhälle är det viktigt att det finns sådana här frizoner. I frizonen öppnas det upp för att leva ut känslor, söka spänning och leka med "det förbjudna" på sätt som kompenserar för den allomfattande kontroll och begränsning som den moderna människan konsekvent utsätts för inom andra områden av samhället.
Själva kärnan i idrotten är organisering av fysiska aktiviteter i konkurrenssyfte innanför en uppsättning accepterade regler förankrade i normer om fair play, skriver den norske sociologen Jon Helge Lesjø i sin bok Idrettssosiologi. Prestationer är det som gäller och de mäts, räknas, bedöms och klockas ned till tusendelssekunder för att kora rätt vinnare.
Idrottsutövarens kropp och kläder har kommit att få allt större betydelse. Att visa upp en vältränad och vacker kropp, tilltalande utseende och vara charmig har fått en allt större betydelse i presentationen av sig själv, sitt lag och sitt land.
Elias forskning har inspirerat den sociologiska forskningen om den moderna idrottens genombrott som hänger samman med en mer civiliserad och mindre våldsam utveckling i samhället.
Från början förekom det våld på fotbollsplanen. Och våldsamheter och huliganism har även varit inslag på läktarna. Men sett i ett längre tidsperspektiv har det minskat.
Det Europamästerskap i damfotboll som pågått under sommaren har varit familjeunderhållning. Barn och vuxna har bänkat sig framför tv:n iklädda landets symboler. Spänning. Förväntan. Glädje. Besvikelse. Och präglat av stark identifikation med spelarna och landet. En slags nationell uppslutning. För tittarna har det om än i kontrollerade former varit en emotionell frizon.
Fotbollen har som många andra idrotter för länge sedan lämnat amatörismens ideal. Idag spelas det för pengar som aldrig förr. Läser i en kvällstidning att den norske stjärnspelaren i fotboll Erling Haaland skrivit på för Manchester City. Lönen är hissnande. I svenska pengar räknat 4,6 miljoner i veckan. På ett år blir det 240 miljoner!
Bengt Starrin
Professor Emeritus, Karlstads universitet