Hoppa till huvudinnehållet

Lars Lerin visar sina dyrgripar: "Bland det finaste man kan se av måleri"

Publicerad:
Reporter Erik Segerpalm
Erik Segerpalm
erik.segerpalm@vf.se
"De tillhör ju 1900-talsklassikerna. De finns alltid med och berörs inte av uppgångar och fall på marknaden. Visst, det kan skilja lite, men det är nordisk konsthistoria", säger Lars Lerin om Göteborgskoloristerna.
"De tillhör ju 1900-talsklassikerna. De finns alltid med och berörs inte av uppgångar och fall på marknaden. Visst, det kan skilja lite, men det är nordisk konsthistoria", säger Lars Lerin om Göteborgskoloristerna. Foto: Håkan Strandman

"En besatthet, en samlarsjuka som gränsar till galenskap." Så har Lars Lerin beskrivit sin livslånga kärlek till de så kallade Göteborgskoloristerna. Näst på tur i utställningsserien på Sandgrund är Ragnar Sandberg (1902-1972).

– Det är ingen risk att de glöms bort, men det är ändå lätt gjort att de hamnar lite i skymundan av den superrealistiska konsten som folk har så väldigt lätt att ta till sig.

En tavla tycks vara på vift, dessutom ett av Ragnar Sandbergs mest betydande verk. Lars Lerin har därför fått svettas lite på morgonen innan vi ses. Men det har hänt förr, berättar han. Senast med Inge Schiöler förra året, och den målningen hittade han till slut i de egna gömmorna lagom till vernissage.

"Barnslig lekfullhet"

Ragnar Sandberg, Inge Schiöler och Åke Göransson, som Lerin inledde serien med för två somrar sedan, tillhör alla de mer eller mindre mytomspunna Göteborgskoloristerna. Begreppet ska ha myntats av 1930-talets konstkritiker och konstsamlare och blivit vedertaget när en bok om dem kom 1948. De var elever till konstnären Tor Bjurström på Valands målarskola under 1920-talet och han introducerade dem för franska konstnärer som Cézanne och Bonnard. I Ragnar Sandbergs fall tror Lerin att särskilt Bonnard var mycket betydelsefull.

– Om Schiöler var hämningslös och mer direkt från hjärtat så var Sandberg något mer förfinad. Han ville hela tiden testa nya färgkombinationer, ibland helt omöjliga som egentligen inte skulle kunna fungera, men som han ändå försökte få till. Fram till 40-talet någonstans finns det en nästan barnslig lekfullhet och frimodighet i hans målningar, senare hoppade han ifrån det i samband med att han blev professor i Stockholm. Då gick han snarare in på ett mer teoretiskt och intellektuellt bildbyggande.

Frihet och färgintensitet kännetecknar Göteborgskoloristerna, berättar Lars Lerin.
Frihet och färgintensitet kännetecknar Göteborgskoloristerna, berättar Lars Lerin. Foto: Håkan Strandman
Många av Ragnar Sandbergs målningar bär motiv av stadslivet i Göteborg.
Många av Ragnar Sandbergs målningar bär motiv av stadslivet i Göteborg. Foto: Håkan Strandman
Lars Lerin är särskilt förtjust i den här lilla målningen.
Lars Lerin är särskilt förtjust i den här lilla målningen. Foto: Håkan Strandman

"De är ju dyra"

Även om det är den tidiga Ragnar Sandberg som flest, inklusive Lerin själv, beundrar så består hans stora samling även av senare målningar.

– Det är alltid intressant att följa hur en konstnär utvecklas. Han tog dessutom upp de gamla motiven, med tanter som matar måsar och så vidare, och gjorde det på ett annat sätt. Ofta använde han sig av geometri i bilderna.

Lars Lerin har tidigare berättat hur en betydande del av intäkterna från konsthallen på Sandgrund går till inköp av just konst.

– Det är ju på senare år som jag har kunnat samla på mig mer. Tidigare hände det mer sällan att jag kunde köpa något, de är ju dyra så det hade jag inte råd med.

Ragnar Sandberg var intresserad av historiska slag och gjorde kartor. ”Det var något av en hobby för honom tror jag”, säger Lars Lerin.
Ragnar Sandberg var intresserad av historiska slag och gjorde kartor. ”Det var något av en hobby för honom tror jag”, säger Lars Lerin. Foto: Håkan Strandman
”Det är alltid intressant att följa hur en konstnär utvecklas.”
”Det är alltid intressant att följa hur en konstnär utvecklas.” Foto: Håkan Strandman

Största samlingen

Numer tror sig Lars Lerin ha den största konstsamlingen när det kommer till Göteborgskoloristerna.

– Jag tror nog faktiskt att det är så. Jag tycker liksom om det här med att det finns platser där den här konsten finns samlad, så att den inte splittras åt olika håll.

Det blir en gärning samtidigt?

– Ja, för jag lever ju inte i evighet. Då är det väl roligt om någon som har intresse av det ändå kan plocka fram det här sen. Och ska vi nu prata om döden så får väl någon stiftelse eller liknande ta hand om målningarna i framtiden. Det får ju inte bli så att Junior delar ut dem hit och dit...

Bortsett från ditt eget nörderi kring den här konstnärsgruppen, vilken status har de i dag?

– De tillhör ju 1900-talsklassikerna. De finns alltid med och berörs inte av uppgångar och fall på marknaden. Visst, det kan skilja lite, men det är nordisk konsthistoria. Bland det högsta man kan tänka sig.

Lars Lerin korrigerar sig.

– Eller högsta, det kanske låter dumt. Men bland det finaste man kan se av måleri.

Läs också

Artikeltaggar

Lars LerinNöje/Kultur

Så här jobbar VF med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.