Debatt: Sent uppvaknande om matproduktionen

Debatt
PUBLICERAD:
Pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har satt nytt fokus på vikten av Sveriges matproduktion.
Foto: Johan Nilsson/TT
Jag läser intervjun med Liberalernas partiledare Johan Pehrson i Land Lantbruk. Han betonar vikten självförsörjning på mat och att lantbruket behöver få ökade intäkter nu när kostnaderna stiger. Den får mig att minnas våren 2019. Då lät det minsann annorlunda.

När partiledarna intervjuas i lantbrukspressen är de helt fria överraskningar. Alla betonar jord- och skogsbrukets betydelse och ingen vill trampa på några ömma tår. Inte 2022 i alla fall.

Uppenbarligen ansåg man att valet till Europaparlamentet i maj 2019 var av mindre betydelse – trots att ingen bransch är så beroende av EU-politik som just jordbruket. Liberalernas förstekandidat Karin Karlsbro gick utan tvekan längst genom att kräva att EU-stödet behöver avskaffas. Även andra ville – i spåren av Brexit – slå hårdare vakt om en lägre avgift, än om ersättningarna till jordbruket.

När säkerhetspolitiken nu snabbt förändrats är det skäl att påminnas om varför jordbruket tar en så stor del av EU:s budget. De sex grundarländerna i EG ville – i spåren av andra världskriget – se till att få upp produktionen av mat, höja inkomsterna för bönderna, jämna ut villkoren mellan länderna och få en säker leveranskedja med rimliga matpriser.

Detta var exakt 60 år sedan.

Som helhet har politiken varit framgångsrik, men när underskott byttes mot överskott och unionen växte så var det lätt att glömma bort det ursprungliga syftet. För Sverige har detta varit extra speciellt eftersom vi har de mest jordbruksointresserade politikerna i hela EU. Att det var våra kandidater som 2019 ivrade mest för sänkta ersättningar till bönderna var därför inget nytt.

Men nu har något hänt. På ytan låter förvisso 2022 som vilket valår som helst där storstadsjournalister försöker piska upp en stad-mot-land-konflikt och alla politiker svär evig trohet till landsbygdens intressen.

Men det finns en mycket stor skillnad. Först kom pandemin och sedan kriget och det har gjort att matproduktion gått från att betraktas som ett ”särintresse” till att bli en självklar del i landets totala beredskap. Det faktum att självförsörjningen gått från 100 till 50 procent sedan 1980-talet är nu ett problem på allas läppar.

För oss i Centerpartiet är det här dock inga nyheter. När jag var en blygsamt placerad kandidat till EU-valet 2019 var jag den enda i Värmlandsdebatterna som försvarade EU:s jordbrukspolitik eftersom vi alltid sett alla de värden som svensk livsmedelsproduktion har. Vi drev också fram de krispaket som antagits av riksdagen under 2022.

Men detta räcker inte. Det uppvaknande som gett avtryck i statsbudgeten måste nu genomsyra hela samhällsapparaten. Myndigheter, såväl statliga som kommunala, måste bli möjliggörare, istället för bromsklossar.

Det handlar då inte om några storstilade reformer utan om ett koppel små och stora beslut som behöver förändras för att ge möjlighet för fler företag att starta, fortsätta – och växa.

Erik Evestam (C)

Centerpartiets förstanamn till Region Värmland

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.