Cecilia af Jochnick: Integration börjar också med dig och mig

Krönikor
PUBLICERAD:
Kronoparken i Karlstad visade sin mångfaldspotential då politikern Rasmus Paludan dök upp, lyfter Cecilia af Jochnick.
Foto: Tommy Andersson
Dottern är vorden migrant – i veckan gick flyttlasset till Skövde och anledningen är att pojkvännen ska studera där de närmaste tre åren. Dottern har som medföljande skaffat nytt arbete med högre lön och bättre villkor så den enda smolken i glädjebägaren är en åldrad moder som sitter i Väse och längtar.

Å andra sidan skulle samma moder vara bekymrad om barnet inte gav sig ut i världen och prövade nya saker. Höjer jag mig över mina känslor så är det en bra sak som händer.

Fast till att börja med tyckte jag att hon bytte ner sig, hon hade ju en fantastisk lägenhet på Kanikenäsbanken med utsikt över Vänern som hon kunnat bada i femton meter från porten. Ett yuppiebetonat område med mängder av hundar och stora flockar sparkcyklar utanför portarna vid arbetsdagens slut.

Nya bostaden ligger i ett 70-talsområde i Skövdes utkant, mest hyreslägenheter och helt fördomsfullt anar jag att det kan vara riskabelt att parkera en alltför fin cykel utanför porten.

Och plötsligt har jag blivit personligen inblandad i en av de för mig viktigaste valfrågorna – integrationen. Jag tror helt på de fakta som redovisas i en artikel i Dagens Nyheter

”Europa står inför en demografisk utmaning. Låga födelsetal och längre förväntad livslängd håller på att förändra formen på världsdelens ålderspyramid. De som är i arbetsför ålder kommer att behöva bära en allt tyngre börda både för att klara av bemanningen i och för att finansiera äldreomsorg och sjukvård när andelen äldre stiger.

Födelsetalet i EU är cirka 1,5 barn per kvinna, lägre än 2,1 som statistiskt sett är nödvändigt för att befolkningen ska öka. I Sverige är födelsetalet 1,7 barn per kvinna.”

Att Sveriges befolkning ändå ökat kraftigt under 2000-talet beror främst på invandringen och i viss mån på längre medellivslängd.

Hur främlingsfientlig du än må vara och hur mycket du än önskar att vi kunde ”bevara Sverige svenskt” (vad nu DET betyder, säkert inte samma för en same som för en stockholmare som för en skåning) så kvarstår faktum – vi behöver invandring för att klara framtiden. Och till viss del bestämmer vi inte alls vilka som söker sig hit för det gör bland annat politiskt förtryck, krig och klimatförändringar åt oss.

Vad vi KAN bestämma är hur vi sköter integrationen, hur väl tar vi hand om nysvenskarna? När jag försöker fördjupa mig i frågan hamnar jag hos Delmo, delegationen mot segregation, som kartlagt hur segregerade Sveriges kommuner är. Tyvärr tycks segregationen öka – oavsett var du bor minskar sannolikheten att du har grannar som har det annorlunda än du. Egenskaper som definierar ett område är utbildning, inkomst, antal arbetslösa, förhållandet hyresrätter/ägd bostad och boendeyta per boende. Antal nysvenskar finns alltså inte med i definitionen i sig, men arbetslösheten bland invandrare 2021 var 19,5 procent jämfört med de inrikes födda där den var 5,4 procent. Att invandrare är mer arbetslösa kan förstås i viss mån bero på diskriminering men det beror också på att utbildningsnivån är lägre och ju lägre utbildning, desto svårare att hitta jobb.

För mig är det bristen på integration som är problemet – alltså även att det finns områden där man inte har problem med arbetslöshet, låg inkomst och lite boyta per person. Jag tror inte att områden där vi vältrar oss i badtunnor, stenlagda garageuppfarter och betalda städerskor är bra för samhällsutvecklingen heller. Att mångfald ger en oerhörd potential för utveckling är inget endast jag hoppfullt tror, all vetenskaplig forskning vad gäller näringsliv, omsorg, kultur och utbildning visar kraften i en omhändertagen mångfald. Alltså integrering.

Kronoparken i Karlstad visade sin mångfaldspotential då hotet i form av Paludan dök upp. Man förebyggde genom att skapa aktiviteter för unga på Klasmossens idrottsplats, Equmeniakyrkan höll öppet hus med gudstjänst för fred och frihet. Det blev en dag att vara stolt över och extra roligt var att inte bara Kronoparkens ungdomar prövade idrott på Klasmossen, det kom folk även från andra stadsdelar vilket för mig betyder ett litet men dock steg i integrationsriktningen.

Min dotter bidrar nu till integrationen genom att flytta från ett område där alla verkade vara väldigt lika henne till ett område där hon och pojkvännen sticker ut genom etnicitet, lön och utbildningsgrad.

I hennes nya uppgång ligger en ”invandraraffär” i porten - ett närköp som utöver mjölk och bröd säljer typ bulgur, bönor och exotiska kryddor. Fem minuter efter att jag parkerat hästtransporten utanför porten dyker en ung flicka i sjal upp och erbjuder oss att låna butikens säckkärra att köra möbler med. Vi nickar och ler och börjar köra grejor. Eller vi och vi, min ålder och tilltagande stelhet gör att jag mest övervakar arbetet och efter någon halvtimme går jag in för att kolla utbudet i affären. Där sitter några stadiga damer med eller utan huvudduk. Vi nickar och ler.

Sedan händer det – den unga flickan i sjal kommer med ett stort fruktfat och säger ”till er alla” och jag nästan dånar av glädje. Vad är väl en utsikt över Vänern jämfört med en välkomstgåva och ett leende? Jag tar hissen till lägenheten med fruktfatet och tillhåller strängt dottern att när de är klara måste hon åka ner och tacka och presentera sig och vara allmänt social och visa att även etniska svenskar är trevliga mot främlingar.

Det organiserade samhället kan underlätta eller försvåra integration, stadsplaneringen kan se till att integrationstanken finns med då man bygger eller renoverar bostadsområden, busslinjer kan dras med integration som delfaktor, man kan öronmärka resurser för projekt som underlättar integration mellan invandrare och inrikes födda, mellan gamla och unga, mellan hög- och låginkomsttagare, mellan pojkar och flickor. Men i slutänden är det du och jag som avgör om vi välkomnar varandra eller inte.

Jag medger att integration är obekvämt… det är så himla mycket lättare att umgås med människor som är som jag. Jag slipper diskussioner, jag slipper konflikter – på det stora hela kan jag köra på autopilot och slippa tänka alls.

Men med klimathotet och de mellanmänskliga spänningar en ansträngd världsekonomi för med sig får jag nog släppa bekvämligheten. Och se att belöningen kan vara ett fruktfat erbjudet av en ung kvinna i slöja.