Olle Elfgren: Sjukvården besegrade mig – men nu hörs det vad jag säger

Krönikor
PUBLICERAD:
VF:s krönikör Olle Elfgren om den uppsjö av hjälpmedel han erbjuds – och det knallblåa som faktiskt dög.

I regel tackar jag nej till de hjälpmedel som jag blir erbjuden. Sjukgymnasterna försöker övertyga mig, men jag vägrar att ge mig. Jag stretar emot och tror inte ett smack på utbildad personal och deras så kallade kompetens kring mina behov. De förbiser alltid mitt största behov: matchningar på Tinder.

Jag gör det med devisen ”hellre snygg än bekväm”. Det grundar sig alltså bara i ren och skär fåfänga. Hjälpmedel är ju så fula.

Två är jag dock illa tvungen att acceptera. Permobilen är ett sådant, eftersom jag är tillräckligt muskelbefriad att inte kunna transportera mig på något annat sätt.

Att alltid ha en assistent med mig är också något jag får leva med. Om mina assistenter skulle få för sig att göra uppror och bara lämna mig ensam i lägenheten skulle jag ha samma utveckling som en krukväxt som inte vattnas. Och jag skulle förmodligen efterlämna en lite unknare doft.

Det är egentligen bara de två jag behöver för att ta mig igenom livet. Men sedan finns det en uppsjö av hjälpmedel regionen gett mig som hamnat i en låda. En slags hjälpmedelskyrkogård, dit nya och fräscha hjälpmedel kommer för att först samla damm och sedan möta evigheten eftersom ”de inte används längre”. Jag lägger alltid betoning på ”längre” fast att jag aldrig använde dem från början. Man vill ju inte såra sin sjukgymnast.

Vissa av dessa skulle säkert ha en positiv inverkan på mitt liv. Som en gång när sjukgymnasterna med engagemang i blick tittade på mig och sa: ”Nu har vi den, lösningen!”

Jag har som sagt inte mycket till muskler. Detta påverkar balansen på mitt huvud som ibland far all världens väg. Lösningen i det här fallet var en hjälm som såg ut som ett uppochnervänt durkslag. Nu skulle vi få ordning på balansen på ditt huvud, sades det. Den skulle fästas i permobilens ryggstöd, sedan sättas på mitt huvud och då ge det stöd som behövdes. Kul kul, sade jag, men ni fattar väl hur den här påverkar frisyren?

De tittade på varandra, förundrade hur jag kunde välja hår över hälsa.

Att vara snygg kommer alltid gå först.

Ett annat hjälpmedel de prackade på mig var en käktränare. Syfte: att förstora mitt gap och öka käkens styrka. Utförande: en gigantisk klädnypa ska tryckas in i munnen för att sedan bända upp käkarna. Kom den i alla fall i en diskret färg? Absolut inte, den var skrikblå med knallgula detaljer. Jag tror inte någon ens med vilje kunnat designa den fulare.

Jag skrattade högt och sa vänligt men bestämt nej när jag fick se den. Men här gav de sig inte. ”Den här har dokumenterad effekt, Olle!”, röt de. Jaja okej då, svarade jag och visste att den skulle hamna i lådan.

Något år gick och jag fick idén att starta en podd. Vi testade att spela in men det lät hemskt. Låter jag så där? Skrovlig och grötig och sluddrig. Usch, det här blir ingen podd. Jag ville ju bara bli känd.

Desperation. Nu måste jag hitta en lösning. Kosta vad det kosta vill. Jag funderade länge och väl. Jag kämpade, men till slut tvingades jag ta hissen ner till källaren, och titta i lådan med olika föremål i plast som ska förhindra min kropp att vrida sig på fel sätt. I glödlampans sken lös den extra mycket: klädnypan. Kan den här göra så att jag pratar tydligare?

Här uppstod en krock. Tydlig filosofi emot hjälpmedel. Stark drivkraft att bli känd MEN på samma gång vara attraktiv. Skulle jag tumma på allt jag trott på, svika mig själv?

Jag fick väl testa.

Redan efter par dagars användning konstaterades det från de på andra sidan telefonen att det hördes tydligare vad jag sa. Detsamma gällde på restauranger, jag slapp upprepa beställningarna tre gånger. Att mjuka upp de stela käkarna hade gett effekt.

Det visade sig vara oerhört praktiskt att bli hörd. Herregud vad mycket världen måste gått miste om. Vilken frihet, nu måste alla höra vad jag har att säga! Jag kunde breda ut mig, ta mer plats, slapp välja bort ord med krångliga konsonanter.

Det blev en paradox här. Det överlägset fulaste hjälpmedlet visade sig vara det enda som kunde göra min oerhört attraktiva personlighet rättvisa. Nu kom den fram eftersom det hördes vad jag sa. Och på köpet fick jag dessutom en podd.

Fan.

Sjukgymnaster–Olle= 1–0.