En lovsång till den kloka, kloka Kennet Andersson

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Henrik Larsson, Kennet Andersson och Martin Dahlin jublar med varsin bronsmedalj runt halsen.
Foto: Tomas Oneborg/TT
Det finns de som motsätter sig vår kollektiva och bevisligen oändliga dille på fotbollshjältarna från VM 1994.

De kan peka på den relativt enkla lottningen fram till semifinal. På det faktum att endast Ryssland, Saudiarabien (!) och Bulgarien besegrades under ordinarie tid. Dessa röster gjorde sig hörda inför premiären av sommarens flera delar långa TV4-dokumentär om bronsbragden, som lyfter på varje sten och även belyser framgångens betydelse som motkraft till det rådande, rätt unkna, samhällsklimatet i den tidens Sverige.

Själv helmyser jag när Tomas Brolin avslöjar att det faktiskt aldrig var tänkt att han själv skulle gå på avslut vid frisparksvarianten mot Rumänien. Medspelarna störtade mot första stolpen som "hungriga vargar", helt enligt planen, men guldklimpen Brolin skyfflade upp lädret i nättaket istället.

Allra varmast inombords blir jag när fyrtornet Kennet Andersson, vars Bolognatröja jag köpte vid ett gatustånd i Italien i mitten av 90-talet, berättar om sin blyghet och om sin bromance med pådrivaren Klas Ingesson. Arkivbilderna på de gamla polarna i sina hiskliga hockeyfrisyrer, hur Ingesson stöttade Andersson när proffslivet såg ut att gå åt fanders...

"Jag hade förberett mig i hela mitt liv på att bli proffs, men inte på att vara proffs", säger Andersson insiktsfullt.

Nej, VM 94, jag släpper dig aldrig.