Den skadliga självhjälpsboken som alla älskar

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
”Varför inte snigelpost? En kommunikationsväg som kan bräda alla andra i kuslighet om den används fel, men som – smakfullt bevandrad – ger utrymme för eftertanke, utläggningar och frågor.”
Foto: Martina Holmberg / TT
Hur återknyter man egentligen kontakten med en vän efter flera decenniers tystnad? Tobias Holmgren satte sig ner för att författa ett snigelbrev – men så tog det stopp. ”Att plötsligt höra av sig efter 25 år och ställa frågor är som att kräva in någons bokslut på livet”, skriver han.

Jag har i en tidigare krönika berättat om Harald. Visst kommer ni ihåg Harald? Den förlorade barndomsvännen som jag sökte upp på internet och sedan (helt förkrossande pinsamt!) råkade ringa upp i ett videosamtal – bara för att lägga på direkt.

I några dagar efter katastrofen tänkte jag att det nu var över. Eftersom Harald saknar ett Facebookkonto fanns det inte ett tillräckligt tryggt sätt för mig att ta kontakt med honom på avstånd. I synnerhet eftersom telefonsamtal numera har ungefär samma bekvämlighetsnivå för mottagaren som ett knivrån, och ett sms innebär att man kanske hamnar i ett ändlöst chattande, utan något bekvämt sätt att avsluta konversationen på om människan visar sig vara ett riktigt suggskaft.

Men så slog det mig: Varför inte snigelpost? Gammalt, hederligt brev med papper, bläck, frimärke och kuvert? En kommunikationsväg som kan bräda alla andra i kuslighet om den används fel, men som – smakfullt bevandrad – ger utrymme för eftertanke, utläggningar och frågor. Detta utan att adressaten behöver känna sig särskilt trängd eller nödgad att svara, för vem svarar på ett handskrivet brev nu för tiden?

Sagt och gjort. Jag rev ut några sidor från min dotters ritblock, slog mig ner vid köksbordet, och började.

Sedan slutade jag nästan lika kvickt som jag avbrutit videosamtalet.

Det fanns ingen väg att gå efter mitt ”Hej Harald” som skulle kunna bli särskilt trevlig.

Att plötsligt höra av sig efter 25 år och ställa frågor är som att kräva in någons bokslut på livet. Lite som den yttersta dagen, när vi alla eventuellt ska stå där framför en gubbe som bor på ett moln och berätta varför vi hade, äsch, jag vet inte, syndiga tankar om fröken Ur när vi var åtta.

”Hur har det gått för dig?

Vad jobbar du med?

Har du familj? Barn?”

Ja, ni hör ju. Det är ett korsförhör.

”Blev du lycklig?”, liksom. ”Nehej. Lyckad då?”

Gud vet att jag inte skulle vilja redogöra för min historia på det sättet. Särskilt inte inför en främling.

Då spelar det inte någon roll att jag faktiskt har läst en av senare års mest hajpade självhjälpsböcker, Mark Mansons ”The subtle art of not giving a f*ck” (på svenska ”Den ädla konsten of not giving a f*ck” – en översättning ungefär lika pigg som ”Crazy rich i Asien”), som går att hitta på Storytel.

Mark Manson.
Foto: Maria Midoes

Mansons närmast buddhistiska budskap lyder: jämför dig inte med andra, sträva inte. Att ha storslagna mål blir bara en ständig påminnelse om vad du saknar i livet. Gläd dig i stället åt det som finns omkring dig. Vänner. Familj. Bra böcker att läsa. Golf.

Att bliva vid sin läst är sensmoralen, och det är alltså supertrendig självhjälp i dag. Brukspatron och medeltidens kyrka hade gärna sett sitt folk sluka Mansons bok med hull och hår – för att inte tala om LKAB, Spotify, Elon Musk och Manpower. Man kunde bli spyfärdig för mindre.

Som av att försöka formulera sitt första handskrivna brev på flera decennier, till exempel, och jämföra liv med en gammal vän.

Ja, jestanes.

Lyckas jag ta mig förbi den första trevande hälsningsfrasen hoppas jag att Postnord håller stilen och tappar bort försändelsen längs vägen.

Det vore det mest humana för både Harald och mig.

Tobiaskommissionen

Anmälan avseende: ”Batgirl” skrotas

Leslie Grace får inte synas som Batgirl.
Foto: Richard Shotwell

Saken: Det fanns mycket att se fram emot i superhjältefilmen ”Batgirl”. Den unisont saknade skådespelaren Brendan Fraser skulle till exempel spela en av skurkarna, och som regissörer anlitades inga mindre än hyllade duon Adil och Bilall, vars senaste bedrift är Disney plus-serien ”Ms. Marvel”. Allra häftigast var att Michael Keaton – tidernas bästa Batman – skulle ikläda sig kappan och fladdermusmasken igen. Av detta blir nu inget, åtminstone inget som vi kommer att få se. Trots att filmen var så gott som färdig för premiär senare i år, och trots att den kostat 90 miljoner dollar att spela in, skrotas den av Warner Brothers; enligt medier som New York Post för att den helt enkelt var för dålig. Med tanke på vilka ruttna filmer som DC och Warner har låtit drabba marknaden (”Catwoman” och ”Green lantern” till exempel), måste den ha varit så usel att det gränsar till hälsoskadligt.

Beslut: Fälld

Anmälan avseende: Kanske ”Drago” också

Dolph Lundgren.
Foto: Richard Shotwell

Saken: Sylvester Stallones kamp för att få rättigheterna till boxaren Rocky har visat sig vara ett tveeggat svärd. Att det sätter Hollywoods utsugarbeteende under lupp – bra. Men att det sabbar utsikterna för en spinoff-film om Rockys rival, Ivan Drago, med Dolph Lundgren i huvudrollen – katastrofalt dåligt! När det kom till Stallones kännedom att det fanns förslag på en sådan gav han sig genast ut på Instagram och förbannade hela projektet, med några salta ord om hans och Lundgrens nu förlorade vänskap. Dolph Lundgren svarade i ett eget inlägg att det ännu bara är lösa planer, samt att han hela tiden haft intrycket att Stallone varit med på båten. En film med kultförklarade Drago som hjälte vore helt fenomenalt, men frågan är om Dolph Lundgren verkligen vill riskera pr-smällen efter det här. Synd.

Beslut: På återremiss

Anmälan avseende: ”Breaking bad”-hjältar blir statyer

”Breaking bad”-skådisarna Bryan Cranston och Aaron Paul vid de nya statyerna.
Foto: Chancey Bush

Saken: Häromdagen kunde nöjessajten IGN rapportera att det i staden Albuquerque, New Mexico, har avtäckts två statyer föreställande ”Breaking bad”-karaktärerna Walter White och Jesse Pinkman. Visst är ”Breaking bad” superbra, och visst utspelar sig serien i just Albuquerque – men att två metamfetaminförsäljare, om än fiktiva, blir förevigade på det sättet får väl ändå sägas ha varit en högoddsare. Nu när vindarna uppenbarligen har vänt kanske man vågar hoppas på en värmländsk variant? En staty av Björn A. Lings småbrottsling Pölsa från ”Smala Sussie”? Det vore en namninsamling som jag gladeligen skrev under på.

Beslut: På återremiss

Tobias gillar: Louis Armstrong

Louis Armstrong 1971.
Foto: Eddie Adams

Ray Celestins historiska deckarromansvit ”City Blues-kvartetten” har många förtjänster, inte minst att den målar upp en levande bild av 1920-talets New Orleans. Det jag gillar mest med den är en av karaktärerna, som får sägas vara en rätt otippad figur att hitta i de här sammanhangen: Louis Armstrong.

Den legendariska jazztrumpetaren fungerar hos Ray Celestin med bravur som en Watson till privatdetektiven Ida Davis. Hans närvaro uppmuntrar också till läsarresearch, som i sin tur göder berättelsen. Några snabba Spotifysökningar, ett par hörlurar, och vips så har ”Satchmo” gett böckerna ett utomordentligt soundtrack, passande staden där dixielandjazzen först såg dagens ljus.

En av de bästa scenerna i första boken ”Yxmannen” har just med musiken att göra. Den unge Louis Armstrong står på scenen och ska just till att spela ett solo när något nytt händer: Han minns händelser från sitt liv, ömma, ljuva och sorgliga, och försvinner in i dem medan han spelar. Ut ur trumpeten kommer ren känsla och publiken är inte sen att svara. Så föddes legenden, åtminstone i Celestins tappning. Men det är en trovärdig tappning.

Hur stora friheter han tar sig i broderandet av Armstrong vet jag dock inte, annat än att musikern i verkliga livet förmodligen aldrig ägnade de fria stunderna mellan giggen åt att lösa yxmordsmysterier med sin kvinnliga bekant.