För något mer än 30 år sedan kontaktade skvallertidningen Hänt i Veckan den riksbekante magnaten i skivbolagsbranschen Bert Karlsson i Skara. Man undrade om Bert kunde tänka sig att utse en svensk ”skuggregering” på tvärs mot det allmänt förväntade. Direktör Karlsson blev genast eld och lågor och fann idén lysande.
Till statsminister utsåg han greven och näringslivshöjdaren Ian Wachtmeister. Visserligen hade Bert & Ian aldrig träffats vid den tidpunkten, men den förstnämndes lokala ICA-handlare svor omedelbart på att Wachtmeisters statsmannaegenskaper var höjda över allt tvivel. I sin skuggregering ville Bert även se drottning Silvia och Jan Guillou plus ett antal storheter, vars namn jag tyvärr har glömt.
När Wachtmeister några få veckor senare lusläste sitt prenumerationsexemplar av Hänt i Veckan blev han omåttligt smickrad och slog per omgående en signal hem till Skara-Bert. De bägge närde politiska ambitioner, greven i synnerhet, och på stubinen grundade de nu partiet Ny Demokrati. Avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar för de välbärgade, regelbundna utfall mot flyktingar/invandrare och drag under galoscherna kom att bli Ny Demokratis högerpopulistiska ledstjärnor och rättesnören.
I valet 1991, mindre än ett år efter partibildandet, fick Ny Demokrati 6,7 procent av rösterna, hela 25 riksdagsmandat samt 335 ledamöter i kommunfullmäktige. Ca ett år senare, i augusti 1992, pendlade man kring 10 procent i opinionsundersökningarna och tycktes på väg att, storleksmässigt sett, bli vårt lands tredje parti.
Därefter gick det utför i rasande fart. Under svampsäsongen 1993 for greven och hans betjänt landet och riket runt på galoschturné och uppsökte 65 svenska städer med kosmetologen Vivianne Franzén i rollen som nytänd demokratistjärna. Redan i startfållan satsade man helhjärtat på de anti-muslimska och islamfientliga korten, som fick ersätta de tidigare mer allmänna dolkstötarna mot våra nyanlända och asylsökande. ”Hur länge dröjer det innan våra barn tvingas vända sina ansikten mot Mecka?” löd den retoriska slutklämmen i kosmetologens samtliga tal. Bert & Ian frågade sig detsamma.
Resultatet blev att högerextrema vettvillingar brände ner moskén i Trollhättan på hösten (1993) men också att Ny Demokrati störtdök i opinionen och raderades ut som politisk kraft. I valet 1994 fick man bara 1,2 procent av rösterna och förvandlades till ett obehagligt minne blott.
Dessvärre kom Sverigedemokraterna (SD) att bli vida mer framgångsrika. SD:s rötter är nazistiska och antisemitiska, men från och med 2006 – året då det judiska tvillingparet Kent och Ted Ekeroth slöt sig till partiet – började uttalat islamkritiska och antimuslimska stämningar gripa kring sig bland ’Sverige-vännerna’. Alltsammans kulminerade i oktober 2009:
Söndagen den 18:e höll Kent Ekeroth ett uppmärksammat föredrag på en SD-konferens i Ljungbyhed, där han jämställde islam med nazismen (något som även Björn Söder och Richard Jomshof senare har gjort). Anförandet vimlade av krigsmetaforer, enligt vilka Europa och ”Väst” sades vara inbegripna i en ständigt pågående och i dag 1400 år gammal kamp mot den Ondska som islam ALLTID representerar. Muslimerna är på väg att ta över, hette det, och det vi nu ser framför oss är ett ”Eurabia” i vardande.
Redan nästföljande dag, måndagen den 19:e, lät Aftonbladet offentliggöra det herostratiskt ryktbara debattinlägg i vilket Jimmie Åkesson skrev att Sveriges muslimer och den ”fortgående islamiseringen” i landet utgör ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Åkessons text var i stora stycken direkt kopierad från Ekeroths linjetal i Ljungbyhed och innehöll (också) den sorts konspirationsteorier som alltsedan grundandet i Köpenhamn 2007 torgfördes av den s k counter-jihadist-rörelsen. Denna rörelse kom i sin tur att bli Anders Behring Breiviks främsta inspirationskälla till illdåden på Utöya.
Ett knappt år efter Ekeroths, Åkessons och det övriga ledargarnityrets islamfientliga offensiver tog SD plats i riksdagen med ett röststöd på 5,7 procent. Det betecknar jag som ovärdigt och djupt tragiskt.
Här bör en omständighet grundligt observeras – nämligen det faktum att skuldbeläggandet av en stor del av Sveriges befolkning enbart med utgångspunkt från de utstöttas religion är en exakt parallell till det öde som drabbade judarna i 1930- och 40-talens Hitler-Tyskland. Där omsattes skuldbeläggandet, som alla vet, i hänsynslös praktik med sex miljoner döda.
Man kan onekligen fråga sig, varför Ny Demokrati misslyckades så kapitalt på ett område – hatet mot muslimer – där SD bara halvtannat årtionde senare skar ideliga pipor i vassen och hade sensationella framgångar i opinionen. Ny Demokratis fiasko ter sig anmärkningsvärt också med tanke på att danska Fremskridts-partiet (senare Dansk Folkeparti) och norska Fremskrittspartiet redan på 1980-talet hade avsevärd fiskelycka i islamfientliga vattentäkter. Så tidigt som 1987 föreslog Mogens Glistrup att hela Danmark skulle utropas till ”muslimfri zon” och kunde glädja sig åt smattrande applåder från alla håll.
Söndagen den 10 april 2011 uppehöll sig Kent Ekeroth i Antwerpen och talade som hedersgäst vid en konferens arrangerad av Belgiens högernationalister i Vlaams Belang (tidigare känt som Vlaams Blok). Detta partis historia är närmast identisk med Sverigedemokraternas. Pionjärerna var både Förintelse-förnekare och nazister, men från och med 2005, ungefär, ersatte man de antisemitiska schablonerna med extrem islamfientlighet. ”Islam är inte bara Europas utan hela världens fiende nr ett”, bedyrade partiledaren Filip Dewinter. ”Låt oss ta vårt Europa tillbaka”, svarade Ekeroth.
Kan vi vara överens om att idéer av det slaget bara är okunnigt och reaktionärt nonsens?
Mats Parner