Det svänger fort i politik och åsikter kan jag konstatera. Jag tänker på sådant som nästan hållits för helig av majoriteten under en kortare eller längre tid, för att sedan helt vändas på sin ända och den som har mage att inte vända tillsammans med alla andra är en avfälling av värsta sort.
Som så många unga pretentiösa män så läste jag 1984 i gymnasiet och ända sedan dess har jag kommit att tänka på den när konsensus ändras i samhället. Under en krigsdemonstration i boken framkommer att landet nu befinner sig i krig med ett land som tidigare var dess allierade och den som ifrågasätter att det någonsin varit tvärt om blir genast en förrädare och en person med ett kriminellt tänkande.
Nu senast så var det NATO-debatten som tydligt visade kravet på att alla måste ha samma principer. Principer som var tvärt emot de som tidigare hållits sedan alliansens bildande, men det var ointressant. De politiska partier som ifrågasatte vändningen eller var emot att gå med blev plötsligt parias som gick en galen diktators ärenden.
Jag är väl konstig som tycker att det är ett tecken på en hälsosam demokrati att politiker tycker olika i de stora frågorna, som var grunden för den nationella säkerheten ska finnas. För vad ska vi annars ha den till?
Men då undrar jag: Har Oceanien alltid varit i krig med Östasien och är det bara döda fiskar som simmar med strömmen.