Starrin Sonderar: Kommer ni ihåg Ulf Malmros kritikerrosade film, ”Smala Sussie” – en skruvad komedi med många underfundiga repliker och i sann värmländsk anda med karaktärerna Pölsa, Micke Tretton och Smala Sussie? I filmen säger Smala Sussie ”Jag är hellre en anka i en liten pöl, än en anka i ett stort hav.”
På 1980-talet lanserade den brittiske psykologen Herbert Marsh teorin ”Stor fisk – liten damm” som är välbekant bland dem som sysslar med utbildningsfrågor. Teorin handlar om att vi har en benägenhet att jämföra oss med dem som sitter i samma båt. Tillämpat på skolans värld säger den att elever som inte är högpresterande men som går i högpresterande skolor kommer att jämföra sig med sina kamrater och då känna sig mindre duktiga och värdefulla, samtidigt som de skulle kunna prestera lika bra i lägre presterande miljöer och då komma att må bättre och känna större självförtroende.
Det betyder att ju mer elitbetonad en skola är desto sämre mår de studenter som inte är toppresterande. Studenter som skulle vara bland de bästa i klassen på en bra skola kan lätt rasa ner till botten på en väldigt bra skola. Studenter som tycker sig ha behärskat ett ämne på en bra skola kan känna att de mer och mer sackar efter på en väldigt bra skola.
Det är inte så mycket fråga om hur skärpt du är säger Herbert Marsh, utan hur skärpt du känner dig i förhållande till andra i klassen.
Många tror att det blir bra att börja på en exklusiv skola därför att man kommer att sporras av att ha högpresterande skolkamrater omkring sig. Men så är det långt ifrån alltid. Det är en blandad upplevelse. När allt kommer omkring är det vanligt att man själv känner sig dum, värdelös och usel. Det är bättre att vara fiskar i en liten inbjudande damm än fiskar i en stor och skrämmande damm.
När studenterna bedömer sina egna akademiska förmågor jämför de sig inte med alla andra studenter i världen. De jämför sig med eleverna i sin klass. Och den eventuella känsla av uselhet och att inte duga är en känsla som är relativ i förhållande till den omgivning man jämför sig med. Sociologer brukar kalla detta för relativ deprivation.
Till exempel, elever som skulle vara bäst i klassen på en mindre prestigefylld skola kan vara medelmåtta eller till och med sämst i klassen på den mer prestigefyllda skolan för att de jämför sig med elever som är mer duktiga än vad de är.
Det har varit tunnsått med storskaliga studier av saken tills helt nyligen då ett forskarteam under ledning av professor Prashant Loyalka vid Stanford Graduate School of Education, funnit en direkt koppling mellan mycket konkurrenskraftiga program och elevernas negativa självuppfattningar. I en studie publicerad i november 2018 i Comparative Education Review ger de det starkaste beviset hittills för att effekten av ”stor fisk – liten damm” existerar.
Dessutom bekräftar Loyalkas analys vad tidigare studier antytt: Fenomenet påverkar flickor och pojkar lika och i alla länder. Rika som fattiga. Stora som små.
Ju smartare dina kamrater är desto dummare känner du dig. Ju dummare du känner dig desto troligare är det att du kommer att alltmer tvivla på dig själv och som slutar med att du hoppar av utbildningen. Visst kan elitskolor vara fantastiskt för toppelever men samtidigt något fruktansvärt för medelmåttorna och de sämsta.
Så Smala Sussie har rätt när hon säger ”Jag är hellre en anka i en pöl, än en anka i ett stort hav.” Och det gäller på många områden och det har varit ett tema för många samhällsvetare.
Som människor har vi en tendens att jämföra oss med andra när det gäller vad vi kan och inte kan och den jämförelsen har betydelse för hur vi mår. Om vi mår bra eller dåligt. Om vi är lyckliga eller deprimerade.
Status handlar om vårt värde i omgivningens ögon och hur andra, framförallt viktiga personer ser på oss.
Att uppleva att man är en lågstatusperson kan, som Alain de Botton skriver i boken Statusstress vara helt förödande i och med att vi riskerar att helt och hållet berövas vår värdighet och respekt och som gör att vi riskerar att trilla allt längre ned på statusstegen.
Det är svårt att uppnå status och svårt att behålla den. Och risken är stor att vi misslyckas. Alain de Botton skriver:
– Och av misslyckanden följer förödmjukelse: En frätande insikt om att vi har varit oförmögna att övertyga omvärlden om vårt värde och om att vi framdeles är dömda att betrakta de framgångsrika med bitterhet och oss själva med skam.
Men som tur är behöver vi inte lyckas på alla områden för att vara nöjda med oss själva. Som den amerikanske psykologen och filosofen William James (1842-1910) sa blir vi inte nedstämda och deprimerade varje gång vi inte lyckas med det vi förutsatt oss. Det blir vi först när det handlar om misslyckanden inom områden som betyder väldigt mycket för vår stolthet, för vår självaktning och för vår känsla av värde.
I princip två strategier kan höja vår självaktning. Det ena är att försöka nå fler mål. Den andra är att dra ned på antalet mål vi vill nå. Det finns flera fördelar med den andra metoden.
Att få åtminstone ett viktigt mål uppfyllt gör att det är lättare att stå ut med att hamna på efterkälken i andra avseenden.
Att ge upp sina stora ambitioner kan vara en lika stor välsignelse som att få dem uppfyllda. Och det är väl det som Smala Sussie har förstått.
– Jag är hellre en anka i en liten pöl än en anka i ett stort hav!
Bengt Starrin
Professor emeritus
Karlstads universitet