Ninni Schulman om att fylla 50: ”Vad har man för roll i livet?”

För Ninni Schulman är det viktigt att aldrig sluta utmana sig själv.

– Det ska hela tiden finnas en nerv, annars kan det vara, säger Värmlandsförfattaren som jubilerar med kryssning i Karibien och ny nostalgikryddad deckarserie.

Förra våren kom Ninni Schulmans sjunde och sista bok i den populära Hagforsserien om journalisten Magdalena Hansson. När VF ringer upp den värmländska deckardrottningen i mitten av juli väntar några dagars arbete med hennes nya bok innan semestern hägrar.

– Det har tillkommit en massa extra research och att gå in i en helt ny värld har tagit lite längre tid än jag hade hoppats på. Hagforsvärlden kände jag ju så väl och då var det ganska lätt att börja skriva. Tanken var att den här boken skulle komma i höst, men nu blir det i januari. Då får jag lite mer tid att göra den så bra jag kan, i stället för att behöva hetsa fram något, säger Ninni Schulman.

Boken ”Som vi lekte” utspelar sig i Dalarna på 1980-talet, där en ung pojke försvinner en varm sommardag. Polisen tror att det handlar om en drunkningsolycka, men pojkens föräldrar köper inte den förklaringen.

– Att jag låter den utspela sig då beror på att jag var så himla trött på alla mobiltelefoner som man hela tiden måste relatera till. Skriver man om polisutredningar, mord och sådana grejer finns hela tiden varenda svar och spår där. Inte för att jag på något vis är särskilt nostalgisk, och jag älskar min egen mobiltelefon... Men att få skriva om hur man slår upp nummer i telefonkatalogen och kollar kartan längst bak, det är underbart.

Att hon valt att bygga sitt nya litterära universum i just Dalarna är däremot ingen överraskning. Schulmans morfar kom från Mora, där hennes mamma också föddes för att (efter några år i Kiruna) flytta till Lesjöfors vid nio års ålder.

– När jag var liten var vi väldigt mycket på den gården där min morfar är uppvuxen, och i samband med att min pappa dog för fem år sedan flyttade mamma tillbaka till Mora. Nu har jag egentligen mer släkt där än jag har i Värmland. Så det kändes naturligt att börja gräva där någonstans när jag skulle starta en ny serie.

I centrum står också ett gäng barn.

– Förmodligen är det något man längtar tillbaka till, ett slags barndom eller något. Barn i dag leker ju inte på samma sätt som jag gjorde när jag växte upp. De barn jag skriver om spionerar väldigt mycket, och gör man det kan man råka se saker man inte borde ha sett...

En lustfylld utmaning, onekligen med visst nostalgiskt skimmer, medger författaren.

– Att skriva om att krypa omkring i buskar, bli lortig och bygga jättehemliga kojor, det blir mer sinnligt. I stället för att skriva om de här skärmarna hela tiden. Det är något levande att få återvända till den tiden, även om det också var väldigt mycket tråkig väntan, skrattar Schulman.

– Långa sommarlovsdagar som man fördrev genom att skriva ner alla bilars regplåtar, hur tråkigt är inte det? Men någonstans där uppstod ju ibland en magi som man kanske inte riktigt upplever längre. Så, ja, allt är liksom på gott och ont.

2020 kom självbiografin ”Flickebarn nr 291”, där Ninni Schulman med brutal ärlighet berättar om den livshotande ryggsjukdomen och barndomsåren som präglades av långa sjukhusvistelser och ensamhet.

Men hur tänker man kring att bli äldre, när livet från början inte var en självklarhet? Och när utanförskapet periodvis varit så starkt att man önskar att man inte ens hade funnits.

– Generellt funderar jag ganska mycket kring de frågorna nu. Det hör väl ihop med åldern, när man är någonstans ”mitt i”, att man reflekterar kring hur saker blev. Min tanke kring det är ju att det blev så mycket, mycket bättre än jag någonsin hade vågat tro när jag var i tonåren och allt kändes jättemörkt. Hade jag vetat det hade det varit mycket enklare från början.

2022 är på många vis ett förändringens år för Ninni Schulman. Utöver hennes egen 50-årsdag fyller hennes barn 20, respektive 18 år.

– Jag var inställd på att det här skulle bli krisens år på alla sätt och vis, och går man in med den attityden visar sig saker ofta gå ganska lätta ändå. Det är ju en ganska speciell ålder, 50, där man får många nya perspektiv. Men när det gäller förändring tror jag helt enkelt att det är bättre att acceptera att det kan göra lite ont. För vad har man för roll i livet när man inte längre är ung och lovande? skrattar hon.

Ninni Schulman tillåter sig att bli ”lite filosofisk” när hon beskriver det bitterljuva i att se sina barn växa upp och leva sina egna liv. Ett slags byte från förarsäte till passagerarplats, menar hon.

– När barnen var mindre hängde ju allt som skulle ske på mig. Det är så lätt att hamna i tankar som ”vad ska hända nu” och ”ingen behöver mig längre”. Men tänker man ett varv till inser man att det också kan vara ganska skönt. Det kommer ju att hända massa saker framöver, och jag ser fram emot att få följa med på deras äventyr – på lagom avstånd!

Hon tillhör inte kategorin av människor som vill sopa födelsedagar under mattan. Med anledning av familjens jubilartäta år väntar inom kort en kryssning i Karibien tillsammans med de båda barnen.

– Under deras uppväxt har jag vallat runt dem i alla Sveriges landskap. Jag har haft som mål att de ska veta vad som finns här och hur allt hänger ihop. Eftersom det är ett sådant speciellt år för oss känns det kul att göra något extra av det.

Hon ser fram emot att fortsätta på den i livet redan inslagna vägen, men framhåller också hur viktigt det är för henne att hela tiden lära sig nya saker. Exempelvis tog hon och pojkvännen förarbevis för båt under pandemin, och förra sommaren satte hon för första gången sin fot på en segelbåt.

– Kommer man från Värmlands granskogar kan man liksom inte segla, men jag tycker att det är jättespännande och något jag skulle vilja utveckla mer. Vi har som mål att vi någon dag ska kunna vara ensamma och kryssa fram lite hit och dit på någon fjärd i Stockholms skärgård.

Vad gäller Hagforsserien utesluter hon fortfarande inte att det kan komma ytterligare en bok om fyra, fem år.

– De karaktärerna lever kvar inuti mitt huvud och jag undrar hur det ska gå för dem. Och det hade varit väldigt lätt för mig att fortsätta skriva om Hagfors i fem böcker till, men för mig handlar det om att våga gå på min egen känsla och utmana mig själv. Jag har något behov av att det ska vara lite läskigt. Att det hela tiden ska finnas en nerv, annars kan det vara.