Lagen om alltings jävlighet

Krönikor
PUBLICERAD:
Det var nog inte meningen att jag skulle få besöka Wien. I alla fall kändes det inte så när bilköerna avlöste varandra och flyg efter flyg ställdes in.

I juni, när köerna på terminal fem ringlade sig rekordlånga, hade jag och två kompisar bokat in en resa till Österrike. Strålande tajming. Den ena kompisen, som bor i Stockholm, skulle vara på plats för att köa tidigt. Den andra bor i Danmark och skulle flyga från Köpenhamn.

Själv hade jag bokat buss för att ta mig från Karlstad till Arlanda flygplats. Det skulle vara ett bra färdmedel, trodde jag. Billigt, utan byten och jag slapp köra själv i min bil, en av marknadens minsta bilmodeller.

Med benen dubbelvikta och svetten rinnandes påbörjade jag resan mot staden jag alltid drömt om. Men jag kom inte långt innan prövningarna började. Inte en, inte två, utan tre bilolyckor äventyrade min beräknade ankomsttid till Arlanda.

Klockan tickade och stressen steg. Vi körde ikapp mycket av den förlorade tiden och jag började slappna av. Kompisen var på plats, kön var obefintlig och jag skulle snart ansluta. Då kom det. Samtalet. Kallduschen.

Vårat flyg var inställt.

Utan ett flyg att gå till ankom jag till Arlanda. Jag vek ut benen men svetten fortsatte droppa. Vi blev ombokade på ett plan som skulle gå tidig morgon dagen därpå. Eller inte riktigt, vi blev satta på väntekö till planet.

Efter en på tok för dyr flygplatsmiddag, lite väntandes i kö och en herrans massa tjat hittades en alternativ reseväg där vi var garanterade platser. Arlanda, Köpenhamn, Wien. Då var det plötsligt bråttom. Vi behövde ta oss igenom säkerhetskontrollen NU.

Flyget från Köpenhamn skulle gå 06.50. Vi var garanterade platser på flygen, men inte hotellrum över natten. Det fick vi fixa själva. Med andan i halsen och booking.com på telefonerna förstod vi plötsligt varför. Första lediga rum fanns först om fyra dagar.

Precis innan vi klev på planet hände det igen. Vårat nyss bokade flyg från Köpenhamn till Wien hade blivit inställt. Utan garanti för att ta oss till Wien och utan att veta var vi ska sova lämnar vi Arlanda. Magen knyter sig av oro. Jag vill INTE slumra på en bänk med benen på väskan, rädd för tjuvar och banditer. Såna finns det gott om på flygplatser, har jag hört.

Kompisen från Danmark har precis lämnat Köpenhamn när vi anländer. Hennes sambo har en kompis vars flickvän vi kan sova hos. Hon bor tillsammans med fem andra personer i ett kollektiv. Tryggt. Och bättre än alternativet.

Vi blir återigen ombokade på ett annat plan. 06.20 ska vi flyga mot Wien, med en mellanlandning i Frankfurt på vägen. Toppen! Fler byten. För någon med flygrädsla hade nog våran resa fungerat fint som KBT.

Därefter går saker som på räls. Vi får några timmars orolig sömn, störda av fotstegen från någon av alla de personer vi delar lägenhet med. Flygen går som de ska och jag får semestern jag alltid drömt om. Smärtfritt. Tills vi skulle hem igen, flyget var såklart sent. Något måste ju strula.