Ismael Ataria: Att vara en del av det vilda

Krönikor
PUBLICERAD:
Med hjälp av naturen och fisket hittar Ismael Ataria sitt innersta väsen.
Foto: Robert F. Bukaty
Vid sidan av mitt skrivande så är flugfisket min stora passion i livet. Min lediga tid lägger jag mer än gärna på att vistas vid ett vatten och stundtals uppslukas jag helt av min hobby.

Jag känner ofta att jag måste försvara mitt fritidsintresse då jag pratar med andra människor. Många fnyser och tycker det är orimligt att jag lägger så mycket tid på att fånga varelser som faktiskt står lägre än grodor i evolutionsskalan. ”Hur går dä med den där metinga?” Så brukar en man från norra Värmland fråga när vi ses. Jag tolkar alltid hans tonläge som nonchalant. Mannen menar säkert inget illa men i hans fråga så tycker jag mig kunna höra ”Hur går dä med den där löjliga metinga du höller på mä hela tia”, som om han frågar: ”Hur går det med ditt slöseri av tid?” På många sätt är kanske flugfiske ett slöseri av tid? Att stå där och vifta med spöet är trots allt ett onödigt komplicerat sätt att fånga fisk när allt som egentligen krävs är mask, krok eller dynamit. Vill jag slänga fisk i stekpannan så kan jag lika gärna gå till frysdisken och köpa överprisade laxblock istället för att betala dyra pengar på att dänga ut en fluga. Tro det om ni vill men att fånga själva fisken är inte det viktigaste för mig, jag släpper tillbaka nästan allt av det jag fångar (Vilket vi så klart kan ha långa moraliska diskussioner om).

Ingemar Stenmark sa det bäst när han sa ”Dä löns int´ å förklar´ för den som int´ begrip”. Att försöka förklara flugfiskets magi kräver mer tecken än vad jag tror Värmlands Folkblad vill slösa på mig och ämnet. Flugfisket är ett komplext pussel som består av många bitar; fisken, vildmarken, umgänge, växer, insekter, kaffe, förväntan och äventyr. Det handlar också om att få vara ifred men sina tankar och att släppa på det inre trycket. Vi lever i alltmer kaotiska tider och för mig är flugfisket en ventil där jag kan släppa lite av den inre press som byggts upp i vardagen. Med flugspöet i handen känner jag mig tillräckligt aktiv men även tillräckligt avslappnad och det är vad buddhisterna kallar för Zen, ett sinnestillstånd av fullständig närvaro.

Jag älskar städer med allt de tillför i form av kultur och nöjen men städer är trots allt skapade av människor, att vistas för lång tid i städer är farligt för själen. Att enbart leva i människans krångliga arkitektur föder en längtan, ett begär efter att bryta sig fri och komma till en plats där vi hamnar i samklang med vårt ursprung. Kanske är det därför många av oss har denna längtan efter öppna vidder, djupa skogar och vilda floder. Vi är födda ur naturen och den kallar på oss, som en förälder vill den att vi kommer hem och sätter oss vid bekanta bord och umgås. Det finns såklart flera sätt att ta sig ut i naturen men flugfisket har blivit min grej. Fiske handlar som sagt om mer än att sätta en krok i mungipan på en annan varelse, det är att slå sin stämgaffel mot jorden och hitta samklang. Ibland när jag befinner mig långt från civilisationen, när jag går efter en älv eller sjö så kan jag då och då skymta någon annan som vandrar strax nedanför mig. Den första tanken är såklart att det är en annan fiskare men då jag närmar mig denna främmande gestalt så blir jag alltid lika förvånad då han vänder sig om. Jag upptäcker att personen jag skymtat är jag själv. Med hjälp av naturen och fisket hittar jag mitt innersta väsen. Jag känner att jag är på rätt plats vid rätt tid. För en sekund är jag axeln som världen snurrar runt. Jag är stor men obetydlig. Jag är ingenting och jag är allt. Jag är en del av det vilda.

Instagram

Min finaste fiskekompis.
Foto: Privat

Veckans ord

Semester

Plus & minus

Plus: Att känna att vi kan landa och få lite lugn och ro. Då vi får umgås med familjen och ladda de berömda batterierna som dränerats i vardagens ökenland.

Minus : Känslan av att fyra veckors grönbete inte räcker för att hinna med allt. När prestationsångesten tar sig in och sänker hela skeppet i stressens dånande hav.