Livet som pensionär

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Javisst ja, jag är pensionär. Jag känner mig inte som en pensionär även om det märks i slutet på månaden. Trots att jag arbetat sedan jag var 16 år så blir det inte så mycket i ”lönekuvertet”. Men jag ska inte klaga. Jag kan fortfarande tjäna lite extra bland annat som att hoppa in som semestervikarie på VF, som jag nu gör.

Sen har jag denna sommar även fått ett jätteroligt frilansjobb på Kennelklubbens tidning. Det gör att jag får tillbringa massor av tid bland hundar och deras ägare på hundutställningar, som ju är mitt stora intresse. Skriva och fota hundlivet. Kan det bli bättre?

I helgen ska vi på sonhustruns 50 årsfest och det är då det slår mig att jag inte är 40 år längre. Det är då tiden hinner ifatt mig. Men sönerna är ju bonussöner så jag behöver inte känna mig ”gammal”. Det gör jag inte. Jag är fortfarande en alert ung kvinna. Mina fyra fyrbenta vänner håller mig i trim och blir det cirka en mil om dagen. Fattas det några kilometer så är det nästan som ett gift att jag måste upp i den dagliga milen.

Dagarna försvinner och jag ligger som vanligt efter med det som inte är så där jättekul, som att slå meterhögt gräs och köra in veden i vedboden. Det där med vedinkörningen sätter alltid käppar i hjulet för mig. Förra året var det huggormarna som gjorde att den inte blev inkörd. I våras tänkte jag ta tag i det, men då hade koltrasten byggt sitt bo i vedskjulet.

Jag kanske ska tacka djurlivet att det tråkigaste av alla måsten inte blir av?

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.