Om ett decennium på väg upp ur källaren

Krönikor
PUBLICERAD:
Att lida av psykisk ohälsa är både ansträngande och obehagligt. Hjälp finns att få, att våga ta den är en styrka i sig och kom ihåg att det alltid finns en trappa som leder upp ur källaren, skriver Daniel Olausson.
Foto: isabell Höjman/TT
Det är en sliten klyscha, men jädrans vad fort tiden går. När dessa rader läses har en halv av mina fem semesterveckor passerat, och jag tyckte nyss det var påsk.

Den här sommaren har vi bott i Sunne i sju år, det har gått sex år sedan vi gifte oss och ett helt decennium sedan jag i juli 2012 brakade in i väggen.

Tio år. Det känns som länge sedan, och ändå inte. Hur de första panikångestattackerna resulterade i några timmars orolig väntan på akuten i Skövde och hur många dagar, veckor, månader och år av svajigt mående, kroppsliga smärtor och ångest nu har förbytts mot ett allt mindre psykiskt kaos.

Kunde inte hjälpa att småle lite åt min bolagskasse dagen före midsommar. Sex öl, 200 tabletter antidepressiva och kortisolnässpray mot den befarade gräsallergin. Ölen gör mig numera mer glad än orolig och illamående, och nässprayen är fortfarande i sin förpackning – jag börjar rent fysiskt också befinna mig på en bättre plats än på mycket, mycket länge.

Så ta hand om er i sommarvärmen, njut av de dagar du får må bra och ha hälsan och framför allt – skulle du nå källaren, gör det med vetskapen om att det alltid finns en trappa på väg upp igen.

Den må bara ha mer eller mindre många steg, och ta olika lång tid att bemästra.

Bromsa upp på vägen och lär känna dig själv, för väl uppe – då lär tiden gå fort igen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.