Recension: Smakfullt formgiven med dystra insikter

Litteratur
PUBLICERAD:
”’Volga och inre Ryssland’ är smakfullt formgiven med ett rikt bildmaterial, inklusive åskådliga kartor, vilket gör läsningen tilltalande trots de ofta dystra insikter som förmedlas.”, skriver VF:s recensent.
Foto: Pressbild
När Lena Jonson följer Volga från Moskva till Astrachan vid Kaspiska havet träder hon in i en tradition där flodens lopp ger berättelsen dess struktur. I närtid har Claudio Magris och Peter Esterhazy gjort så i sina sinsemellan mycket olika Donauböcker liksom Nina Burton med Flodernas bok.

Bokrecension

Titel: Volga och inre Ryssland – En resa i tid och rum

Författare: Lena Jonson

Förlag: Dialogos förlag

Men Jonsons strandhugg används bara i undantagsfall för att beskriva hur där ser ut i dag. Fokus ligger på en initierad och fängslande berättelse om platsernas betydelse i den femhundraåriga historia som är det ryska imperiets.

Berättelsen för oss från det ryska kärnlandet vid Volgas övre lopp genom de århundraden det tog Ryssland att kolonisera flodens mellersta och nedre delar. Stäppen och dess olika folk underkuvades och inordnades i världens största kolonialmakt.

Koloniseringens spår syns i de tjugotvå etniskt baserade delrepubliker som ingår i Ryssland. Fyra av dem ligger direkt vid Volga (Tjuvasjien, Marij El, Tatarstan, Kalmuckien), ytterligare tre i det större Volgabäckenet (Udmurtien, Basjkirien, Mordvinien).

Historiens konkreta närvaro leder till det första av Rysslands två centrala problem idag: den nationella frågan. Frågan rymmer tvister om historieskrivning och rätten till det egna språket och kulturen.

Dagens ryska historieskrivning framställer tsar Ivan den förskräckliges erövring av de muslimska khanaten Kazan och Astrachan under senare delen av 1500-talet i positiva ordalag. Statyer över honom reses, ofta i städer med icke-rysk befolkning. Något liknande skedde inte ens under tsartiden.

Putins nationalitetspolitik är russifieringens politik. De sena Gorbatjov-årens och Jeltsin-tidens öppenhet mot det icke-ryska i form av kultur, språk och ökat självstyre har brutalt slagits ned av Putin. Icke-ryska organisationer har förbjudits och dess ledare kastats i fängelse.

Agerandet visar att frågan om Rysslands status som mångnationell stat är intimt förbunden med dess andra centrala problem: frågan om styrelseskicket och spänningen mellan en auktoritär tradition och försök till demokratiska reformer.

Den demokratiska oppositionen mot Putin har sent omsider insett hur nära förbundna de två problemen är. Oppositionens mest kände ledare Aleksej Navalnyj, som till och med 2011 deltog i nationalisternas årliga Ryska marsch, klargjorde 2020 att framtidens Ryssland måste vara en federation inte bara på papperet utan en faktisk där människor får behålla sitt språk och följa sina egna traditioner.

Inte förvånande hade Navalnyj innan han fängslades sitt kanske största stöd utanför de största städerna i delrepubliken Tatarstan.

”Volga och inre Ryssland” är smakfullt formgiven med ett rikt bildmaterial, inklusive åskådliga kartor, vilket gör läsningen tilltalande trots de ofta dystra insikter som förmedlas.

Boken gick i tryck samma dag som Ryssland inledde sitt storskaliga anfall mot Ukraina. Det har inte gjort den mindre angelägen – tvärtom.

Lena Jonson hävdar att etniska spänningar växer i Ryssland och att landets två centrala problem ständigt ligger och lurar under ytan.

Analysen vilar på en nära femtioårig forskargärning om rysk politik kännetecknad av noggrannhet parad med försiktighet vad gäller vart politiken är på väg.

När hon dessutom menar, alltså före 24 februari 2022, att Putins auktoritära politik och strängare repression av oppositionella hänger ihop med en alltmer militant hållning gentemot omvärlden, finns anledning att lyssna för dem som befinner sig i denna omvärld.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.