Olle Elfgren: Därför klär jag ut mig till R2D2

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Matt Sayles
Om man föds med en kronisk sjukdom finns det många nackdelar som ingår. Dem har det redogjorts tillräckligt för under åren.
Den här texten tänkte jag i stället tillägna den outtömliga källa av skämt mitt handikapp givit mig.

Jag upptäckte slagkraften i skämt kopplade till handikappet under en skolresa i mellanstadiet. Vi åkte långt och stannade på en hamburgerrestaurang. När vi skulle gå in vek jag undan från ingången, och när jag då möttes av frågande blickar sa jag: ”Jag kör drive thrun i stället.” Klasskamraterna vek sig av skratt. Det var helt galet! En permobil! I drive thrun! Så kan man ju inte göra! Sedan dess har jag lärt mig att bemästra konsten. Somliga kan hävda att min komik är endimensionell men det är som de gamla grekerna sa: Hellre en one-trick-pony än en no-trick-pony.

I vardagen underhåller jag ofta mig själv genom att söka upp vissa situationer för att få möjligheten att kunna skämta. Exempelvis på mataffären. När jag kör runt en hylla brukar jag gena lite extra för att en smärre trafiksituation ska uppstå. Glatt tittar jag då kundvagnsföraren i ögonen och frågar ”är det högerregeln som gäller här?”. De fnissar nöjt och kör förbi mig.

Att reducera mig till en bil eller maskin är inget nytt grepp, det har jag gjort under lång tid. Vid maskerader eller utklädnad har jag egentligen bara ett alternativ. På min permobil sätts en slags skräddarsydd frigolitbit som modifierats och målats till att likna roboten R2D2 från Star Wars. Sedan är det bara att invänta skratten.

Jag lever med personlig assistent dygnet runt. De jobbar ofta långa pass när de är hos mig. Varken jag eller assistenten mår bra av att prata om ämnen som till exempel ”att fördelen med mörk choklad är att man inte behöver äta så mycket av det”, i mer än högst en timme. Problemet är då att det återstår 23 timmar på dygnet. Genom åren har jag haft många olika assistenter att experimentera med, och dessvärre har jag ingen djupare slutsats än att låta skämt fylla de resterande timmarna. Och det har resulterat i en mängdträning som saknar motstycke.

Inte nog med att jag aktivt styr omständigheterna till min komiska fördel, jag har till och med blivit så beroende att jag sitter hemma på kammaren och filar på skämt inför nästa dag. Jag jobbar proaktivt. Jag kommer alltid förberedd.

Ett sådant skämt testades skarpt i veckan när en ny assistent började hos mig, låt oss kalla honom Jonathan. Eftersom han är från Filipstad och jag från Molkom gled samtalet naturligt över till temat hembränt.

”Har du druckit hembränt någon gång?”, frågade jag Jonathan. ”Nej, har du?”, undrade han helt ovetandes om att han gått rakt i fällan. Jag svarade ja, vilket chockade honom. Ett ansiktsuttryck jag är väl bekant med eftersom vem som helst kan se att min kropp är sargad nog att inte kunna hantera alkohol. ”Oj men… kan man typ inte bli blind av det?”, invände han till min stora förtjusning. ”Jo, men hur mycket mer fel kan det bli på den här kroppen?” Återigen succé.

Skäms jag över att så utstuderat kapitalisera på chockvärdet som finns i att klanka ner på min bristfälliga fysik?

Nej, inte det minsta.

Cyniskt väljer jag att utnyttja min genetiska nitlott. Min kropp kommer alltid att vara ett rullande skämt.