På 1990-talet undersökte den amerikanske socialpsykologen Robert Levine livstempot i 31 länder. Han mätte bland annat hur lång tid det tog för en fotgängare att gå 18 meter. Skillnaderna var anmärkningsvärt stora. När den genomsnittlige fotgängaren i Zürich avverkat 18 meter hade den i Rio de Janeiro endast gått 12 meter. Med andra ord tempot i Zürich var 50 procent snabbare än i Rio de Janeiro.
Jag med familj flyttade från Uppsala till Karlstad för drygt 46 år sedan. Minns att jag då tyckte att tempot i Karlstad var långsamt. Påminde mig om hur det var i byn i Norrland där jag växte upp.
Jag märkte att man inte hade någon brådska varken när man gick eller när man skulle handla i affären. Då var det inte bara varorna som skulle betalas. Man skulle också småprata med expediten om både det ena och det andra. Om väder och vind. Om katten som tagit en mus. Om barnbarnet som just lärt sig gå.
Var det någon som blev irriterad på att vänta ja då var det säkert en inflyttad stockholmare. För i Stockholm hade man bråttom. Det vet jag för jag jobbade där i tre år innan flytten. Men i Värmland tog man det lugnt. Om Stockholm var ett ”Bråttomsamhälle” var Värmland på den tiden ett ”Lunkasamhälle”.
Av en tillfällighet råkade jag stöta på den amerikanske socialpsykologen Robert Levines forskning om livstempot i olika typer av samhällen och platser och som finns att läsa i hans bok A Geography of Time från 1997. Det var just det som fick mig att minnas mitt första möte med Värmland.
På 1990-talet undersökte Levine livstempot i 31 länder. Han mätte tempot på två sätt. Dels valdes ett slumpmässigt urval av fotgängare på de olika platserna. Man mätte hur lång tid det tog för dem att gå 18 meter. Dels tog man tid på hur lång tid det tog för en posttjänsteman att besvara en standardförfrågan om ett frimärke.
Skillnaderna i tempo mellan samhällen och platser var uppseendeväckande stora. När den genomsnittlige fotgängaren avverkat 18 meter i Zürich hade den i Rio de Janeiro endast gått 12 meter. Man gick med andra ord 50 procent snabbare i Zürich.
Vad Levine och hans forskargrupp fann var att det är ekonomiska faktorer som har den största betydelsen för hur bråttom man har och hur fort saker och ting utförs. Ju högre välstånd desto snabbare är ”pulsen” i samhället. ”Tid är pengar!”
Bråttomfolket fanns framförallt i Nordamerika, Västeuropa och Asien och Lunkarna i Syd- och Centralamerika. De var mer stressade än Lunkarna och mer drabbade av stressrelaterade sjukdomar. Men å andra sidan skattade de sin lycka högre än vad Lunkarna gjorde.
Andra faktorer av betydelse för livstempot var graden av industrialisering, folkmängd, klimat och kulturella värden.
Människor var mer benägna att röra sig snabbt i mer industrialiserade länder och som hör ihop med ländernas ekonomiska välstånd. Trots att industrialiseringen inneburit tidsbesparande tekniska uppfinningar klagas det på att tiden inte räcker.
Folkmängd var ytterligare en viktig faktor. Bråttom hade man framförallt i stora städer. Tog det lugnt gjorde man i de mindre städerna.
Klimatet var också en faktor som spelade in. I de varma länderna tog man det lugnare. En siesta mitt på dagen hörde till.
Kulturella värden som graden av individualism och graden av kollektivism var en viktig förklarande faktor. I individualistiska kulturer rörde man sig snabbare än i kollektivistiska kulturer.
I ett par efterföljande studier fann forskarna också att livstempot har betydelse för benägenheten att hjälpa människor i nöd. I Bråttomsamhällen var man mindre benägen att sträcka ut en hjälpande hand.
Vad det innebär att bo i den stora staden var en fråga som intresserade den tyske sociologen Georg Simmel på sin tid. I skriften Storstäderna och det andliga livet från 1903 skriver han att det krävs en viss mentalitet hos den som vill bo i en storstad för att klara av den belastning som mångfalden av sinnesintryck utgör. Man måste vara på sin vakt. Ha en avmätt och avståndstagande attityd till både människor och ting för att inte slukas upp av all lockelse som storstaden erbjuder.
Storstadslivets snabba tempo innebär en psykisk belastning och skiljer sig från livet i småstaden där tempot är långsammare och där man inte behöver vara på sin vakt.
För att överleva i den stora staden är det nödvändigt att hålla avstånd till främlingar. Inte stanna upp och prata. Låtsas som om man inte ser dem. Ignorera dem. Inte hälsa. Inte le.
Den stora staden utsätter den enskilde för en mental överbelastning menar den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram i artikeln The Experience of Living in Cities från 1970 som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science. Det är också en förklaring till att storstadsmänniskan är mindre benägen att stanna till och hjälpa en människa i nöd.
Cirka tio år efter Robert Levine forskning genomfördes en förnyad undersökning på 32 platser runt om i världen. Den leddes av den brittiske psykologiprofessorn Richard Wiseman. Till CNN sa han:
– Livstakten i våra storstäder är nu mycket snabbare än någonsin tidigare.
I snitt gick man tio procent fortare. Singapore hade den största ökningen med 30 procent följt av Guangzhou, Kina med 20 procent. Det visade sig också att männen gick betydligt fortare än kvinnorna.
Varför går man då fortare och har mer bråttom i större städer? En anledning kan just vara för att undvika eventuella obehagligheter därför att storstaden skapar större otrygghet. En mötande främling kan väcka obehag. Det gäller då att inte fästa blicken på denne. Och det gör man genom att titta rakt fram. Att gå snabbt signalerar. ”Jag har bråttom!” ”Stör mig inte!” ”Vill inte ha kontakt”! Men se upp för den uppdykande väggen så att du inte går in i den!
Det ligger någonting i det som Povel Ramel redan för 75 år sedan ironiserar om i låten BRÅTTOM, BRÅTTOM, BRÅTTOM.
– Skynda! Skynda! Hela långa livet! Annars verkar det ju efterblivet!
Bengt Starrin
Professor emeritus, Karlstads universitet