Debatt: Nog med besparingar - det är inte pengar som fattas utan politisk vilja

Debatt
PUBLICERAD:
Det ska sparas och effektiviseras. Ge välfärden mer pengar istället, tycker debattören.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Hela tiden ska det effektiviseras och de anställda prestera mer, men visst finns det pengar till välfärden om politikerna bara ville, skriver debattören Bernt Lindberg.

En grannkommun ska spara drygt 20 miljoner kronor på vård och omsorg i år. Och de behöver ”bara” optimera verksamheter och låta bli vikarier. Men har inte vikarierna gjort något jobb och organisationen varit så usel? Blir det inte sämre för både anställda och för dem som ska vårdas? Var inte budgeten för snål?

Ofta ses det som fel i löpande verksamhet när inte budgetar täcker utgifterna. Inte ovanligt är att vården trots underbemanning ska ta emot flera patienter. Detta ovanpå covid-19 som inte personal hämtat sig från.

Det här visar hur offentliga sektorn okritiskt svalt näringslivets nyliberala arbetsmetoder. I industrin har det länge funnits årliga krav på X % rationalisering. Teknik kan man förbättra och få ett ekonomiskt bättre utfall av. Men människor? Hela tiden ska anställda prestera mer.

Bakom ligger värderingar – det är organisationens/myndighetens ekonomi som är det viktiga. Sedan kan man låtsas att det goda (?) resultatet ska spilla över på anställda och medborgare. I själva verket är det företaget som går med större vinst och det offentliga som sänker skatterna för dem som redan har det gott ställt.

Men människor far illa i ett arbetsliv som inte är konstruerat för människor. Offentlig verksamhet fungerar allt sämre, och därmed hela samhället. Hälften av alla sjukskrivningar har psykiska orsaker. Vem ska samhället vara till för?

Lägg till den totala ignoransen från beslutsfattarna i ödesfrågor som klimat, biologisk mångfald, övergödning och global kemikaliespridning. Reaktionerna på larmen är på låtsas, laddstolpar och elbilar ska klara klimatet med hjälp av nya gruvor och nya energikällor. Samerna blir av med viktiga renbetesmarker, gotlänningar blir av med sitt dricksvatten, vindkraftindustrier sprids över svensk landsbygd. Målet är business as usual, inget ska inkräkta på vår materiella livsstil.

Naomi Klein skriver i boken Chockdoktrinen hur beslutsfattare utnyttjar kriser till att flytta fram sina positioner. Trots uppenbara brister i svensk vård är det inte dem de reparerar utan sådant de vill utifrån sitt uppifrånperspektiv, som Nato-anslutning med kopplingar till svensk vapenindustri, privatisering av offentlig sektor och ny exploatering av naturens resurser. Näringslivet startar med offentligt stöd nya ”gröna” industrier som inte kommer att bidra till bättre situation för hållbarhetsmålen.

Men har inte det offentliga begränsade resurser att lägga på vård, skola, omsorg och trygghetssystem? Staten har möjlighet att ge ut nya pengar, något de gjort (dyrt) för att rädda banksystemet. Gör motsvarande för att rädda mänskligt välbefinnande och mildra klimatkrisen! Men istället låter de skattepengar läcka till skatteparadis (en tiondel av BNP) och helt legala skattelättnader för de rikaste. Det är inte pengar som fattas utan politisk vilja.

De här kriserna är en kris för demokratin. Trots allt allvarligare klimatrapporter fortsätter verksamheten som vanligt, med lite grönmålning på ytan. Nedrustningen av samhällets sociala system är ändå värst – människor far illa och tilltron till demokrati och vårt gemensamma samhälle försvinner. Ideella organisationer och forskare pekar på alternativ. Vi kan ha ett samhälle gjort för människor och en demokrati värd namnet. Men majoriteten av beslutsfattarna tycks helt faktaresistenta.

Bernt Lindberg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.