LEDARE: Den stora saknaden efter en human asylpolitik

Ledare
PUBLICERAD:
Konstinstallationen ”Den stora saknaden” på Mynttorget i Stockholm. Den består av hundratals brädor med citat och berättelser från flyktingar som kom till Sverige 2015.
Foto: Susanne Sjöstedt
En gång, för inte så länge sedan, var Sverige en humanitär stormakt. Nu skickar vi ungdomar som varit i landet i sju år tillbaka till helvetet på jorden.

Klara Patzauer tittar ner i mobiltelefonen nästan hela tiden vi pratar. Scrollar i flödet av desperata meddelanden från ett eller annat barn hon inte längre har nära sig i Sverige.

Meddelanden om att de inte vet vad de ska göra, vart de ska gå, vem de ska prata med om sin situation i Frankrike. Om hur de inte har pengar till mat. Om hur de är rädda.

Klara Patzauer och Marga Sandström visar bilder på mobilerna på avsked. På unga män de kallar familjemedlemmar som ler mot mobilkameran, men där blicken avslöjar att de inte vet vad nästa dag har att erbjuda.

”Det är som att skicka iväg sitt eget barn”, säger de.

Det är unga män på flykt för andra gången i livet. Första gången till Sverige – andra gången härifrån. Förhoppningen är att ta sig till Frankrike, kanske Italien. Här kan de inte stanna, då riskerar de att skickas tillbaka till talibanstyrda Afghanistan som många före dem.

För efter ett tillfälligt stopp på utvisningar dit – ni kanske minns hur USA drog tillbaka all sin närvaro i landet i fjol och hur desperata människor till och med försökte hänga sig kvar under de sista flygen som lämnade landet – har Sverige börjat skicka tillbaka ungdomar till Afghanistan igen. Trots att de nu tillbringat många år i Sverige och är utbildade i yrken som skriker efter folk. Trots att de tillbringat så många år här.

Den i fjol så omdebatterade ”humanitära ventil” i migrationspolitiken för de särskilt ömmande fallen borde ha fångat upp dem. Men nej. De ska ut. Tillbaka till ett av världens fattigaste och farligaste länder.

För där är det, berättar Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik, faktiskt lugnare nu under talibanstyret när USA dragit alla sina trupper tillbaka, än tidigare.

”Sedan talibanerna tog kontroll över landet har stridigheterna minskat, antalet civila offer har gått ner markant och det föreligger inte något urskillningslöst våld som drabbar alla och envar”, skriver Ribbenvik i en replik på ett debattinlägg i Göteborgs-Posten häromveckan skriven av bland andra Pierre Schori och Anders Wijkman – och just Klara och Magda från volontärnätverket Världen i Värmland.

Marga Sandström, Klara Patzauer och Birgitta Hinks, alla volontärer i nätverket Världen i Värmland.
Foto: Privat

I deras debattinlägg kritiseras det som hamnat i skuggan av kriget i Ukraina, det tragiska skicket på svensk asylpolitik. Speciellt när det gäller barn och ungdomar från Afghanistan som utsatts för förnedrande och ifrågasatta åldersbestämningar, för ständiga utvisningshot – och för vilka självmordsstatistiken är rekordhög.

Mörka moln hopar sig över Gamla stan i Stockholm dit Marga Sandström, Klara Patzauer och Birgitta Hinks rest från Karlstad på måndagen, den internationella flyktingdagen.

Som volontärer för Världen i Värmland har de kommit hit för att vara med vid invigningen av konstinstallationen ”Den stora saknaden”. Den består av hundratals brädor med citat och berättelser från flyktingar som kom till Sverige 2015, de flesta från Afghanistan. Barn och unga som sedan dess lämnat landet, mer eller mindre frivilligt. Barn och unga som fick känna på den allt mindre medmänskliga svenska flyktingpolitiken.

Den stora saknaden.
Foto: Susanne Sjöstedt

– Verket handlar om alla dem som gick i fällan, som välkomnades hit och sedan tvingades fly vidare, som utvisades eller tog sina liv, säger konstnären Marit Törnqvist till Dagens Nyheter.

- Men det handlar också om alla som öppnade sina hem och hjärtan och försökte bidra. I tider när folk bränner Koranen för att hetsa vill jag visa på motsatsen, att det här var människor som kom oss så nära att vi i dag sörjer.

För sörjer gör Marga och Klara och andra som berättar hur de förlorat nära vänner, ja ungdomar som blivit familjemedlemmar. Efter avslag, omprövningar och avslag igen har vissa skickats tillbaka till Kabul och andra flytt vidare från Sverige. Många till Frankrike och Italien, där asylsökande från Afghanistan har en bättre chans att få stanna än här.

Den stora saknaden.
Foto: Susanne Sjöstedt

Kvinnorna skäms över den nya svenska asylpolitiken. De skäms över att det är Socialdemokraterna som utformar och försvarar den – och hur partiets företrädare numera ständigt tycks vilja låta tuffast och hårdast.

Det är verkligen inte svårt att hålla med. Sverige måste kunna bättre.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.