Så vet jag att det är dags för en vab-vända till

Mänskligt
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Vabba i stället för att vobba, är rådet från krönikören.
Foto: Martina Holmberg / TT
Det börjar med några hostningar i natten. Då vet man. Att det är dags för en vab-vända.

I vår familj följer det i princip samma mönster varje gång. Ett av barnen kommer hem från förskolan som vanligt. Barnet går och lägger sig på kvällen – fortfarande verkar allt precis som vanligt.

Men mitt i natten vaknar barnet. Ledset. Som från ingenstans hostar och snörvlar hen. Barnet somnar om i föräldrarnas säng – men klarvaken ligger jag och funderar på vem som ska ta första vabdagen. Stresspåslag.

Ska vi försöka jobba samtidigt som vi vabbar kanske? (Jag inbillar mig nämligen fortfarande – trots att jag vid det här laget vet bättre – att jag behärskar att jobba samtidigt som jag vabbar. Sanningen är att jag vid vobb inte bara känner mig som usel förälder utan också som en väldigt frånkopplad, och därmed usel, arbetskamrat. Men det känns ju alltid som man ställer till det för så många om man uteblir från jobbet?)

Lagom till att första barnet blir piggare insjuknar det andra och/eller minst en förälder.

Och så har det plötsligt gått en vecka i livet. Och det visade sig att världen inte stannade bara för att man behövde vara hemma lite. Lustigt.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.