Insändare: Kritiken mot ”Sabaya” och jakten på trovärdighet

Insändare
PUBLICERAD:
I dokumentärfilmen ”Sabaya” skildrar Hogir Hirori hur yazidiska kvinnor som kidnappats som slavar räddas ur IS-terroristernas våld i lägret al-Hoj.
Foto: Duygu Getiren/TT
Om sanningen är en pelare så vilar dokumentärfilmshistorien på ostadiga ben. Expressens Victor Malms reaktion, att regissören Hogir Hirori ska gå igenom vad om är sant och falskt i ”Sabaya” är rimlig, eftersom han valt en filmisk metod som eftersträvar sanning och trovärdighet.

Att man förr i tiden, när filmmediet var relativt nytt regisserade, skrev manus och planerade inspelningsdagarna i detalj när man gjorde dokumentärfilm hade förklarliga skäl: filmutrustningen var stor och otymplig, att ta ljud (om det gick – var besvärligt), filmrullarna var dyra och tidsmässigt begränsade och att framkalla filmen tog tid. Att man däremot ”fejkade” filmer anses i dag som något suspekt: Varför byggde man en igloo och gav Nanook en harpun, när han i själva verket bodde i ett hus och jagade med gevär i ”Nanook of the North” från 1922 – som var tänkt att skildra inuitlivet.

Som en konsekvens av den typen av filmskapande växte dokumentärfilmsrörelsen ”Direct Cinema” fram på 50- och 60-talet. Filmerna skulle vara så fria från manipulation som möjligt; de skulle vara filmade med handhållen kamera, innehålla synkroniserat ljud, vara klippta i kronologisk ordning, pålägg av musik fick inte förekomma. Men framför allt skulle de följa de medverkande och inte regissera dem. Kameran skulle vara som en fluga på väggen. Detta filmskapande hade möjliggjorts tack vare den filmtekniska utvecklingens framfart.

Ett av de mest kända exemplen är ”Salesman” från 1969. Problemet med dessa filmer är att de kan bli plågsamt långrandiga att titta på. Min gamla dokumentärfilmslärare på Ölands Folkhögskola Anna Persson, vars ”Förvaret” och Måns Månssons ”H:r Landshövding” är dock två svenska filmer från senare tid, med lyckat resultat. Hirori försöker göra något i samma tradition med ”Sabaya” – men rent filmmässigt har debattens kärna varit varför han iscensätter historien och fritagningen kring ”Leila”.

I sitt försvarstal på filmens hemsida hänvisar han till etablerade dokumentärfilmskonventioner. Och det är här det blir problematiskt. Tyngdpunkten av den svenska dokumentärfilmens arv består nämligen till stor del av verk skapade av regissörer som Arne Sucksdorff och Stefan Jarl, som var och är två utpräglade bildberättare och som använt sig av montage-klippning, vilket kräver aktiv regi och omtagningar från olika vinklar. Man ser ju direkt i klippningen om en dokumentärfilm är regisserad. Jarl – gick dock steget längre som när han regisserade Kenta i ”Mods-trilogin”. Hynek Pallas nämner i Expressen scenen när Kenta torkar upp blodet från vardagsrumsgolvet efter att hans mor haft ihjäl hans styvfar – att det är en riggad filmscen tror jag de flesta utbildade dokumentärfilmare i Sverige känner till (det var för övrigt en annan lärare på Ölands FHSK som filmade den scenen, Staffan Lindqvist). Jarl har dock i efterhand varit öppen om sina metoder och estetiska ideal – han befinner sig långt ifrån den typen av filmskapande som kallas ”direct cinema”.

Vad Hirori alltså har gjort är att blanda två filmiska metoder med varandra: ”Direct Cinema” – som är förknippad med begrepp som ”sanning” och ”trovärdighet” med den klassiska och föråldrade (?) dokumentärfilmens metoder: manus och iscensättningar. Med debatten som följt ångrar kanske Hirori i dag att han inte gjorde en mer reflexiv film, i säg, Nick Broomfields ”cinéma vérité”-anda, vars filmer definitivt är problematiska och innehåller felaktigheter som i till exempel ”Kurt & Courtney” och ”Biggie & Tupac”. Men eftersom de är reflexiva till sin karaktär, ständigt ifrågasättande och synlig inför kameran med ljudbommen i högsta hugg, får hans filmer ett djupare sanningssökande perspektiv – även om de ibland landar fel i analysen.

Det har gått några år sedan jag såg Hiroris ”The Deminer” och flera scener lever kvar än. Men de senaste veckornas nyhetsrapportering i svenska medier får mig att tänka att flera av scenerna som förekommer i den filmen också kan vara iscensatta – vilket definitivt desarmerar hela den filmens nerv.

David Johansson, f.d filmare.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.