Ismael Ataria: När kändisar dör, dör även jag

Krönikor
PUBLICERAD:
Nyligen avled Andy Fletcher från Depeche Mode, bandet vars musik är en ”kanal ner till nostalgins vindlande korridorer” för VF-krönikören.
Foto: Owen Sweeney
Tre idoler dog på mindre än två veckor. Först dog den elektroniska musikern Vangelis, veckan efter avled Andy Fletcher från Depeche Mode och efter det skådespelaren Ray Liotta.

Jag vet att det kan te sig patetiskt att sörja kända människor, troligtvis skiter kändisar i oss så varför ska vi bry oss om dem? Jag tycker det är fånigt att på sociala medier skriva RIP till någon död kändis bildgooglade pressbild, ändå gör jag det. Vissa kändisars död griper mig hårdare än andras, kanske handlar det inte om kändisen i sig utan vad dennes värv betyder för mig.

Jag kan inte nog förklara hur mycket Vangelis musik påverkat mitt liv och mitt skrivande. Flera av mina böcker är skrivna till hans drömska toner. Depeche Mode har jag lyssnat på sedan tonåren och deras musik är en kanal ner till nostalgins vindlande korridorer och får mig att tänka på fester, klubbkvällar och hångelsessioner i knarriga lädersoffor. Vi som är insatta i Depeche Modes historia vet att det kommer bli svårt för bandet att fortsätta utan Andy Fletcher. Ray Liotta får mig att tänka på gangsterdramat Godfellas eller för svenskar mer känd som Maffiabröder. Jag överdriver inte när jag säger att jag säkert sett filmen fyrtio gånger. Filmen har alltid varit en av mina ”comfort movies”. När livet jävlas har Maffiabröder alltid skänkt mig tröst och då Ray Liotta öppnar filmen med att säga ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster”, så känner jag ordning i universum.

När idoler dör så gråter jag förvånansvärt kraftigt och min reaktion är nästan lite löjlig, som om jag kände dem personligen. Kanske har en liten del av mitt liv också dött med mina idoler? Deras död drabbar mig på djupet eftersom jag investerat så mycket tid i personernas livsgärning. Jag får en plötslig insikt i att odödliga verk ändå skapas av dödliga människor och att även jag en dag kommer lämna jordelivet. Jag är medveten om att det här är en jävligt fjuttig tanke i en tid av krig, atombomber och smältande polarisar men våra små människoliv är ganska fjuttiga när allt kommer omkring. Det är våra insikter och minnen som gör oss storartade. Våra minnen utgör fundamentet till vår existens och minnen är bevis på att vi var här och kände saker. Även om jag kommer fortsätta att konsumera musik av Vangelis och Depeche Mode och avnjuta Ray Liottas gangsterupptåg så kommer det bli med vetskapen om att döden tagit dem ur tiden. Mina hjältar har förpassats till historien. Sorgen kring mina hjältars död speglar min egen dödsångest och rädsla för att glömmas bort. Tiden är så obarmhärtig mot oss alla, känd som okänd. Jag är rädd för livets förgänglighet, rädd för det faktum att alla mina minnen kommer suddas ut. Även jag kommer en dag att förpassas till skuggorna och alla mina upplevelser och erfarenheter kommer förloras i tiden, precis som tårar i regnet.

Instagram

Foto: Privat

När de stora sländorna kläcka

så går proppen i mitt skåp

Veckans ord

Potträning

Plus: När allt går efter planer och sakerna hamnar på sin rätta plats.

Minus: När allt går lite för fort och vardagsrumsmattan faller offer för kampen mot blöjans falska trygghet.