Aldrig mer nån jäkla långtråkighetsfestival

Krönikor | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Jag vet, jag vet. Pandemin är inte fullständigt avblåst och faran över. Men det känns så. Och det känns förbannat skönt.

Efter två år som väl bäst kan beskrivas som en segdragen långtråkighetsfestival har man på sistone äntligen kunnat röra sig bland folk igen. Själv har jag de senaste två helgerna både hunnit med en ölmässa och ett 50-årsfirande av lite udda slag, och det utan ett enda munskydd i sikte. Aah, normalitet.

Och kanske är det därmed också läge att summera lite relaterade funderingar:

• Har det nånsin funnits en sjukdom med fler mystiska varianter? Senast i dag berättade en gymnasiekille för mig att en nervtråd i hans ben brast, orsakat av Covid-19, varpå han inte kunde lyfta foten på månader. Vafalls?

• Det stora antalet dödsfall inträffade bland våra äldre, och huvudorsaken är som jag förstår det den stora omsättningen av personal inom äldreomsorgen. En 90-åring kan – eller kunde, i alla fall – på sina håll få besök av 20-30 olika hemtjänstanställda under ett par veckor. Orimligt!

• Många har lidit svårt av den påtvingade isoleringen, och vårdskuldberget som uppstått då prioriteringarna skiftat blir vi kanske aldrig av med. Att prata om pluseffekter kan då framstå som cyniskt, men de finns trots allt. Som att många fysiska möten som folk av slentrian åkt långa sträckor för i framtiden kommer genomföras på länk. Det tackar miljön för, om inte annat.