Elfgren: ”Mina assistenter misshandlar mig mentalt och jag har valt det själv”

Krönikor
PUBLICERAD:
Jakten på den perfekta parkeringsplatsen slutade inte som det var tänkt för krönikören.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Jag har en assistent med mig dygnet runt. Fyra stycken som jobbar heltid plus någon timvikarie. Dessa människor har jag givetvis kommit oerhört nära, närmare än mina kompisar. Den som drar förhastade slutsatser kanske tycker att det påståendet låter mörkt, men om du tänker efter, hur många kompisar umgås du med 170 timmar i månaden?

Under min blixtvisit på universitetet var vi i Brunskog en nollningskväll. De andra eleverna åkte buss dit men jag åkte min egen handikappanpassade bil. Jag bad min assistent Simon att köra om bussen och gasa på hela vägen fram, med syftet att ge oss ett försprång. Det skulle ge oss den tid vi behövde för att kunna förflytta mig från bilsätet till permobilen utan att bli lyft med en busslast åskådare. Vi anlände långt före bussen, till en helt öde parkering. Inte ens en småfågel i sikte. Oändligt med utrymme. Perfekta förutsättningar. Min geniala plan hade gått i lås, vi kunde inte misslyckas. Vilken parkeringsplats vi än hade valt, hade vi utöver lyftet hunnit ta en kaffe och därtill hämtat kaffebönorna i Brasilien själva. En ocean av tid som jag förvaltade på sämsta tänkbara sätt.

I stället för att säga åt Simon att välja valfri parkeringsplats och sedan lyfta ur mig, ville jag välja den optimala platsen. Platsen med stort P. Vi ställde oss på lämpligt ställe, jag jämförde vinklar och vrår. ”Kommer bilen att stå i skugga här? Kanske inte. Testa där borta!” gastade jag. Vid plats nummer två insåg jag direkt att bilen var för nära ingången, vem i hela världen parkerar så? Jakten fortsatte. Nästa ställe för långt till ingången. Till sist, efter många om och men, lyckades jag hitta den där optimala platsen. Men till vilken nytta då? Bussen rullade precis in på parkeringen, och ställde sig bara några meter bredvid oss. Lyftet skedde med rekordpublik, från början till slut. Vid ansats till lyftet sa Simon: ”Du är verkligen sämst på att ta beslut under press.” Och jag har än i dag inte lyckats hitta något som motbevisar honom om det.

Assistenterna vet precis vad jag äter till middag, vilken musik jag lyssnar på, färgen på mitt morgonurin, samhällsklass hos mina tinderdejter, hur många enheter alkohol jag behöver för att bli full, hur jag blir när jag är full (oerhört härlig), min prestationsångest inför texter som dessa, min konflikträdsla, min oförmåga att ta beslut, mitt allmänna ältande och mina tydliga drag av elitism. Jag blir oerhört varse om mina tillkortakommanden eftersom det ständigt är någon som iakttar mig.

När jag skulle bli krönikör för VF frågade reportern under införintervjun hur jag resonerade kring att mina krönikor ofta är ganska självutlämnande. Jag gav något svajigt och okarismatiskt svar om att det blir bättre för att det känns äkta. Vad det i själva verket handlar om är nog att det inte finns något som är intimt för mig. Om jag alltid har en åskådare kan jag lika gärna ha tusentals.

Min assistentkvartett är en spretig skara människor. Det är svårt att skönja något mönster i deras personligheter utöver att de – på ett eller annat sätt – är min totala motsats i något positivt avseende. Någon är handlingskraftig, en annan tänker rationellt, och en tredje har svart bälte i kallprat. Det finns egentligen bara en sak som förenar dem, en kronisk oduglighet att torka min mun. Den mun som dessvärre aldrig tar sig igenom en måltid med äran i behåll.

Vid diverse tillställningar utspelas alltid följande dialog och scenario.

”Ser munnen bra ut?”, frågar jag tio minuter innan aktiviteten.

Assistenten låtsas slänga en noggrann blick.

”Ja då, det finns inget där.”

Fem minuter går.

”Ser munnen bra ut?”

”Har du ätit eller druckit något sedan du frågade sist?”, mästrar en syrlig assistent.

”Nej men…”

”Det finns inget där, ta det lugnt nu.”

Sedan går vi in. Väl där brukar jag reptilsnabbt leta upp något att spegla mig i när jag gör fyndet som jag med alla möjliga medel försökte förhindra. Är det inte en liten fläck i höger mungipa? En sådan som bara syns om nästippen är max två centimeter från spegeln.

”Oj, den såg jag inte!”, påstår en av allt att döma paff assistent samtidigt som den skamset men ändå passivt aggressivt torkar bort fläcken.

Efter det brukar jag muttra något osammanhängande om deras bristfälliga intellekt fram till evenemanget börjar.

Jag är medveten om att jag kanske framställer mina assistenter i osympatisk dager – och mig själv som ett offer – genom den här texten. Men då får jag tyvärr meddela att du har fel. Du bör ha med dig att dessa enbart är två i mängden av alla mina neuroser de måste utstå i min ständiga jakt på att framstå som så ohandikappad som möjligt. Jag kan förstå deras avmättnad. Om mina assistenter fått skriva en liknande text om mig hade sannolikt arbetsmiljöverket varit mig i hälarna för spydighet mot tjänsteman.

Det ska föras till protokollet att jag aktivt valt att ha sådana avskum till människor hos mig. När folk i min situation rekryterar personal brukar de efterfråga egenskaper som pliktkänsla och någon slags allmän stabilitet. Kanske rentav vårdutbildning. Tråkig smörja, säger jag.

Jag prioriterar social stimuli över generiska platsbanksegenskaper. Ska jag sitta ihop med någon 170 timmar varje månad – år ut och år in – är mitt intresse för hur många bollar i luften den är kapabel att hålla tämligen ljummet. Gäspar bara av att formulera de orden. Bra assistentskap handlar enkom om ospädd personkemi, och även om det kan verka som att vi har en hätsk stämning skulle jag aldrig vilja ha det på något annat sätt.

Efter parkeringsdebaclet har jag överlåtit ansvaret för valet av parkering till mina assistenter. Jag har aldrig varit punktligare.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.