Cecilia af Jochnick: 10 000 timmar eller en rejäl dos mod

Krönikor
PUBLICERAD:
Värst mycket måleri blir det inte för Cecilia af Jochnick, som trots det ändå delar konsthall med Lars Lerin.
Foto: Tommy Andersson
”Ni var väldigt modiga!” kommenterar en äldre man jag passerar på väg ut från fiket på Sandgrund och Lars Lerin. Han syftar förmodligen på modet att vara med i teveprogrammet ”Vägen ut” där jag ju medverkade som en av åtta personer som delade erfarenheter av att ha gått ner sig i missbruk och därefter rest sig ur det.
Men jag associerar istället till modet som krävs att delta i utställning på Sandgrund.

Att döma av uppmärksamheten jag mött ute i samhället sedan de sex delarna började sändas i SVT i slutet av januari så är programmet välkänt – fast möjligen är det lite generationsbundet för de som kommenterat, hejat, tagit kontakt med mera har varit minst 35 fyllda. En kamrat glimtade förbi i tio sekunder i det sista programmet och blev chockad över hur väldigt många som hunnit se henne. Då var jag tvungen att fråga dottern – som varit med i rutan i ungefär samma tio sekunder – om hon också fått kommentarer. Hon konstaterade lakoniskt att det hon fått höra från sina bekanta var ”min mamma såg dig på teve”…

Nåväl, även om programmet hade syftet att berätta om vägen ut ur missbruk så var metoden att vi skulle måla. Med Lars som sammanhållande fick vi i uppgift att försöka bildsätta olika delar av vår historia. Från nedgång och kris till vändpunkter och tillfrisknande.

Det gick väl sådär kan jag säga. När jag tänker tillbaka inser jag att jag slutade rita och måla ungefär samtidigt som skolan tog bort det från schemat, d.v.s. i högstadiet. Visst har jag klottrat en del efter det men ytterst sporadiskt och det märktes nu när jag skulle…”skapa”. Det blev ungefär samma nivå på det tekniska kunnandet som när jag var 13-14 år. Eftersom det blev så erbarmligt dåligt valde jag att vara mestadels abstrakt i mitt kluddande men en längtan väcktes efter att fortsätta. Jag tänkte att efter den där resan ska jag försöka komma igång och uttrycka mig i bild mera planerat och utvecklande. Inhandlade lite färger, en palett och ordentliga ark – och gav dem till dottern i julklapp.

Det är dragspelets fel kan jag säga. Jämförelsevis har jag sysslat betydligt mer med musik än med konst genom livet men det är först nu jag insett vad som krävs för att bli någotsånär bra. Eftersom jag är lättsam och lat så brukar jag inte lägga ner någon större möda på att bemästra färdigheter. Jag blir intresserad av något, läser på, går en kurs, skaffar grejorna… Och blir på sin höjd något bättre än en ren nybörjare men tröttnar sedan.

Många har nog hört att det krävs tiotusen timmars övning för att bli mästare på något. Om jag ägnar 40-timmarsveckor åt dragspel och inte tar semester eller blir sjuk, så betyder det att jag kan bli en bra musikant på fem år. Eller nej, det räcker inte med bara övning, man måste ha en del handledd övning så att man övar på rätt saker.

Har jag ägnat så mycket tid åt någonting i livet? Jo, att skriva – jag har tveklöst ägnat mer än tiotusen timmar av mitt liv åt att skriva löpande text och handledning har jag också fått i och med att krävande redaktörer tagit mig i örat och påpekat vad man kan och inte kan göra med sina ord.

Forskningen säger att talang visserligen underlättar – men det är nedlagd tid som faktiskt räknas. ”Underbarn”, typ Mozart, hade redan i femårsåldern hunnit skaffa sig en hel del timmars övning (dessutom finns det teorier som säger att han kanske inte skrev sina underbarnsstycken alldeles själv, en begåvad far och syster kan ha haft ett finger med på klaviaturen). Detta är välbeforskat vad gäller musik och idrott. Min senaste favorit är skridskoåkaren Nils van der Pohl som i ett teveprogram säger att han tycker att det är lite synd om folk tror att han vinner för att han är så speciell. Han vill understryka att han vunnit för att han tränat en väldig massa.

Den som är intresserad kan också läsa Gunde Svahns ”Var går gränsen”. Där framgår att även denne sjufaldige världsmästare och fyrfaldige OS-vinnare tränade en otrolig massa. Måhända har de här gossarna också några bättre genetiskt placerade muskler än andra, men i slutändan har de övat. Minst tiotusen timmar.

Eftersom jag för bok över mitt dragspelande kan jag meddela att jag vid det här laget har passerat tretusen övningstimmar, det har tagit mig bortåt fem år, med samma takt når jag mästerskapsklassen lagom till 80-årsdagen, då kanske jag inte orkar lyfta dragspelet längre…

När jag sitter på Sandgrund och studerar den konst Lars Lerin visar upp är det väldigt tydligt – den pojken har övat! Jag är direkt smällkär i hans två stora tavlor av höns bakom hönsnät och tänker att de där reflexerna i nätet kräver MINST tiotusen timmars målarerfarenhet. Han har väl talang kan jag tro men framförallt har han arbetat. Är jag säker på.

Och eftersom jag inte hinner med att få ihop ens tusen timmar målning om jag nu ska bli en hyfsad dragspelare innan artrosen slår till på allvar – så smyger jag rodnande genom lokaler där Lars Lerins mästarhand samsas med Cecilia Jochnicks.

Att jag är med i den utställningen tycker jag är väldigt modigt av mig…