Jag kan sluta när jag vill – men jag vill inte

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Här levde man livet ändå. Sommarkväll efter fjällvandring med ett gäng drömpersoner.
Foto: Jonna Nilsson
När vårsolen börjar kika fram kommer mitt röksug på köpet och i år tänker jag inte ens försöka begränsa det.

För tre-ish år sedan slutade jag röka efter ett par år av intensivt lungdödande. Bara så där, helt tvärt, för att jag kände att jag hade förrökt mig (SAOL hallå, ring mig för fler bra nyord). Jag blev liksom äcklad av tanken på cigg och lukten gjorde mig smått illamående.

Men nu! Nu sitter jag här med ett paket i väskan bakom mig och jag vägrar skämmas för det. Jag har redan avverkat ett paket den senaste månaden och jag nästan hoppas på att jag får möjlighet att ta slut på ett till inom kort. Efter maten en grillkväll med vänner? Ja, tack! Längs med Klarälven på lunchpromenaden? Absolut! På en bänk bredvid någon gullig buske under ett telefonsamtal? Gärna!

Varför – v a r f ö r – ska jag säga nej lite tillfällig sommarglädje när jag vet att jag kan sluta så fort jag känner för det? Svara helst inte, för jag har redan bestämt mig.

Och till er som vill moralisera över att ”rökning minsann dödar” kan jag i förebyggande syfte hälsa att jag väljer att se det som en go bonus!