Det är torsdag den 20 april. Klockan är kvart över ett på dagen. Vi är på väg ut för en promenad och med oss har vi hunden Fia som vi passar under en vecka. Solen skiner. Det är varmt och vårvärmen är i antågande.
Jag märker efter några hundra meter att det inte står rätt till. Tryck över både vänster och höger sida av bröstet. Iskalla händer. Ihållande värk som strålar nedför båda armarna. Svettas hejdlöst. Säger till hustru Lena. ”Jag går hem”.
Lena tar en liten runda och jag går med stora svårigheter hem. Förstår att det är allvarligt. Tar blodtrycket och tänker att om det är en infarkt borde jag se det på trycket. Första mätningen inget utslag alls. Andra och tredje mätningen 190 respektive 200. Ringer 1177 samtidigt som Lena är tillbaka. Berättar för henne om att jag mår riktigt dåligt och om värdena. Och det var enkelt att ta beslutet om akuten. Lena kör och jag har kontakt med 1177. Frågar om det är något som de kan förbereda och får till svar att jag snabbt kommer att bli omhändertagen.
Väl framme tog jag min kölapp. Hann knappt sätta mig förrän det var min tur. Sedan gick det undan. In i ett rum. Vårdpersonal strömmade in och som mest hade jag sex – sju personer runt omkring mig. Frågor ställdes. Prover togs. Sedan iväg till behandlingsrummet. Teamet där visste precis vad de skulle göra. Den opererande läkaren förberedde ballongvidgning. Han förklarade lugnt och tryggt vad som skulle göras.
En kateter fördes in i ett kärl vid min högra handled. På den fanns det en liten ballong som blåstes upp för att vidga det igentäppta kärlet och ett nät – så kallat stent – för att hålla kärlet öppet efter det att ballongen avlägsnats. Jag kände hur det rörde sig utefter armen. Det kan kännas lite extra besvärligt och ont när jag är framme, säger läkaren. Jag erbjöds smärtstillande som jag tackade ja till. Och så var det över. Han visade på skärm var proppen fanns. Där hade han nu lagt in stenten. Nu var kanalen öppen.
Under hela den här processen kände jag mig trygg. Jag visste att jag hade experter och professionella runt omkring mig. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor.
Sedan upp till avdelningen. Fick ett eget rum. Prover togs. Blodtryck mättes. Medicin sattes in.
Var lite öm – men ingen smärta – efter själva ingreppet. Fick två Alvedon för natten. På morgonen kände jag en lätt ömhetskänsla över bröstet men som snabbt försvann.
Till saken hör att dagen innan infarkten – på onsdagen – kände jag smärta på höger sida av bröstet och värk som strålade ut i handen. Det var när vi småjoggade på Skutberget. Men värken försvann i bastun. Efter bastun tog jag ett dopp i Vänern. Och tänkte då inte mer på saken. Väl hemma tog jag blodtrycket och det visade inget som skulle kunna göra mig orolig. På morgonen tog jag blodtrycket igen och det var normalt.
Av läkaren fick jag veta att behandlingsmetoderna vid hjärtinfarkt kommer att bli föremål för en vetenskaplig studie och läkaren frågade mig om jag kunde tänka mig att delta. Behövde ingen betänketid utan svarade omedelbart ja. Det betyder att det kommer att ske flera uppföljningar.
Jag kände mig pigg och bra till mods på fredagen. Nu skulle jag tillbringa några dar på avdelningen. Prover skulle tas och man ville ha mig under uppsikt. Hustru Lena kom med min dator. Jag gjorde färdig aprilkrönikan till Värmlands Folkblad. Och jag var nyfiken på att ta reda på lite fakta om hjärtinfarkter. Jag började vänja mig vid rutinerna på avdelningen. Det fanns TV på rummet men det blev knappt något tittande av alls. Istället blev det mycket skrivande och en hel del googlande efter fakta om hjärtinfarkter.
Hjärt- och kärlsjukdomar är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Siffror från Socialstyrelsen visar att år 2020 fick lite drygt 22 000 personer en akut hjärtinfarkt och 4 800 dog av infarkten. Akut hjärtinfarkt är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor och ökar kraftigt med stigande ålder. Cirka 95 procent av de fall som inträffade bland män under 2020 drabbade en person som var 50 år eller äldre. För kvinnor var motsvarande siffra cirka 98 procent.
De senaste decennierna har både incidensen och dödligheten minskat stadigt. Ballongvidgning – som jag var med om – är numera standardbehandling för patienter med kärlkramp och hjärtinfarkt.
Läser om en stor utvärdering omfattande 370 000 fall av akut hjärtinfarkt i Sverige från 1995 till 2018. Ansvarig för studien var forskaren Moa Simonsson som säger att ballongvidgning har varit en stor succé.
Ballongvidgning är en medicinsk upptäckt och innovation som introducerades 1976 av den tyske läkaren Andreas Grünzing. Han gjorde ballongvidgning på djur och avlidna människor. Resultaten presenterade han vid American Heart Associations stora kongress samma år. Men han möttes med både skepsis och hån.
Ett år senare genomförde han den första ballongvidgningen på en levande människa. Två år senare genomfördes den första i Sverige.
Den första stenten som sattes in i ett kranskärl gjordes 1987. Den uppfanns av den svenske civilingenjören Hans Wallstén.
Numera är ballongvidgning med stent en standardmetod som utförs vid de flesta större sjukhus i landet. Kardiologen på sjukhuset i Karlstad har ett mycket gott rykte och hög status har jag fått veta från, som det heter, välunderrättat håll.
Jag har en rad inplanerade återbesök. Och jag är glad att man håller koll på mig och hur det står till. Ska träffa läkare och fysioterapeut. Prover ska tas.
En vän frågar.
– Hur känner du dig däruppe? Och pekar på huvudet?
Väntar en stund med svaret och säger med eftertryck att jag är MYCKET GLAD och OERHÖRT TACKSAM. Tacksam över den skickliga personalen som tog hand om mig. Det fina bemötandet. Tacksam över alla de medicinska upptäckter som kärlvidgning och stent som räddat miljontals liv.
Tillägger med glimten i ögat.
– Det är gôtt å leva!
Bengt Starrin
Professor emeritus, Karlstads universitet