Pälsansning med risk för liv och lem

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag har nämnt det förr, men så är det också ett årligt återkommande äventyr: skaffa inte katt med sibiriska rötter.

Min snart sjuåriga gynnare Emmylou har med farsarvet fått lite väl mycket sibirisk katt för mitt och sitt eget bästa. Pälsen växer under vintern likt ogräs, och eftersom det lilla eländet älskar att välta sig på rygg och rulla-rulla-gnugga förvandlas hon till en luddig tovboll.

Du tänker ”Borsta henne dagligen”? Problemet är att tovorna inte uppstår gradvis. De är inte där ena dan, och där den andra. Jag svär! Det är som att kattrackan nån gång i januari-februari kutar iväg till dreadlockbutiken.

I början av maj var det därför dags igen. Smyga fram transportburen, sätta på vantar, locka med kattgodis, pötta in det vilt protesterande pälsmonstret och dra iväg till kattfrisören. Nu ser hon – återigen – ut som ett fjärdedels spöke av sig själv.

Nyligen tänkte jag att det vore lattjo att låta pälsen växa och se vad som skulle hända, om inte annat för att spara plånbok och nerver (mina och hennes). Då snubblade jag över en artikel om fåret Chris.

Den odygdige rackarn hade rymt från farmen utanför Canberra, Australien, och hållit sig borta i fem år. När han fångades in såg han ut som ett klotrunt moln på klövar. Efter en mycket mödosam klippning vägdes ullen: 40,2 kilo.

Så ja. De årliga äventyren får nog fortgå.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.