LEDARE: Ibland verkar vi tycka att hon får skylla sig själv

Ledare
PUBLICERAD:
I Värmlands tingsrätt i Karlstad åtalades nyligen en man i 60-årsåldern för en rad sexualbrott mot dussintals kvinnor.
Foto: Anna Hultkrantz
Är man i allmänhetens ögon lika mycket brottsoffer om man blir våldtagen av en ”sugar daddy”?

En man i 60-årsåldern stod tidigare denna månad åtalad här i länet för nästan obegripligt många brott mot kvinnor. Tio fall av köp av sexuell tjänst, en hel hoper bedrägeribrott, TRETTON våldtäkter. Totalt 26 kvinnliga målsägande. Sannolikt ett högt mörkertal.

Lokaltidningarna drog på stort i bevakningen av rättegången i tingsrätten men ni läsare var… inte speciellt intresserade.

Hörde det möjligen ihop med att mannen beskrevs som en ”sugar daddy”? En i vissa medier besynnerligt romantiserad ekonomisk relation där en oftast äldre man betalar för umgänge med en oftast ung tjej med gåvor eller pengar.

Krasst sagt en fråga om en lightversion av sexhandel med precis samma förvridna maktförhållande där en kapitalstark part får den kapitalsvaga parten att göra som de vill.

Detta samtidigt som illusionen av frivillighet i arrangemanget ska få det att inte kännas fullt lika smaklöst och inte fullt lika mycket som människohandel.

Och det lyckas uppenbarligen, för inte blir det riktigt samma reaktioner bland allmänheten när tjejerna uppfattas ha försatt sig själva i det utsatta läget. De stämde träff med mannen på nätet – och åkte själva till hans hem.

Som femtonåring såg jag en vän få en spark i magen av sin berusade två år äldre pojkvän på stan. Sen skjutsade en kompis hem dem, pojkvännen med armen om flickan han precis misshandlat, hon med huvudet vilande mot hans axel.

Efter den omedelbara chocken av sparken var den femtonåriga Susannes första tanke… besvikelse. Över henne.

Femton år senare berättar en annan nära vän om år av våld och psykologisk nedbrytning. Och 30-åriga Susanne kan inte heller då riktigt skaka besvikelsen över att världens tuffaste kvinna stannat hos nån så liten och patetisk som en kvinnomisshandlare.

Kliar det i skinnet över att, i alla fall i en flyende tanke, lagt en del av skulden på offret istället för där det hör hemma? Absolut. Men jag försöker också leta efter anledningen till att jag kände som jag gjorde.

Kanske är det så enkelt som att jag så gärna vill tro att jag aldrig skulle låta mig hamna i en liknande relation, men ändå insett – av mina vänners erfarenheter – att vara tuff, stark och självständig inte är ett hundraprocentigt vaccin?

Eller var det ett sätt att ursäkta mig själv för att inte ha agerat starkare i stunden.

Tidigare studier har det senaste decenniet visat att inte helt få till och med inom vården och polisen i sitt yrkesutövande har svårt att riktigt skaka känslan att våldsutsatta kvinnor har sig själva att skylla, ett delansvar i alla fall.

”Nu har hon varit på akuten flera gånger på ett par månader – varför lämnar hon honom bara inte?” ”Nu har vi blivit hitringda på larm flera gånger och skjutsat henne härifrån, men så åker hon tydligen tillbaka igen!”

Att det finns psykologiska förklaringar till den irrationalitet som många våldsutsatta kvinnor beter sig på – att de ursäktar, försvarar och väljer att stanna i relationen – kan väl inte gått vare sig sjukvårds- eller polisutbildningar förbi?

Ändå verkar inte bara samhället utan även myndighetsväsendet fortfarande på sina håll genomsyras av fördomar om vilka som är ”riktiga” brottsoffer.

Det går framåt, det gör det. Men det går långsamt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.