Insändare: Den allvarligaste skolreformen

Insändare
PUBLICERAD:
Målstyrd undervisning i gymnasieskolan funkar inte, anser insändarskribenten.
Foto: Roald, Berit
Fram till 1990 var politikerna försiktiga med ändringar inom skolan. De utredde noga och funderade länge. Sedan blev skolan en lekstuga för politiker och nu går det fort.

En gång råkade de lägga ner gymnasiets största linje, 4-årig teknisk, med 12 000 elever per årskull. Lite spill för man räkna med i reformarbetet. Jag talade med en ledamot i utbildningsutskottet och han blev bestört, när jag förklarade vad de hade gjort. Han sade att det var bråttom, väldigt rörigt och det kom en ström av delegationer som bevakade olika ämnen. Dock ingen från Teknik.

I Arvika startade vi då ett specialutformat teknikprogram, STP. Vi skrev kursplaner i samarbete med elever och företag. Eleverna ville framför allt ha två saker. Mer datakurser och praktiska kurser, som de hade nytta av om de sökte jobb direkt efter årskurs 3. Det konstiga var, att ju fler ”praktiska” vi erbjöd, desto fler sökte till högskolan. Nästan hälften av eleverna.

Efter fem år startade regeringen ett nationellt teknikprogram. Kursplanerna var ett hjärnsläpp. Eleverna skulle inte använda sina kunskaper i matematik till att räkna på tekniska problem. Det kommer först på högskolan. Den skola som vill kan genomföra undervisningen nästan helt utan praktiska moment. Programmet hade två maskininriktningar, men ingen elinriktning. Kursplanerna var så flummiga, att vi bestämde oss för att misstolka dem och behålla vårt eget program. Vi lyckades även få till en elinriktning. Många elever från Arvika togs in på olika högskolor på betyg i kurser, där vi hade fuskat med innehållet. Ingen kontrollerade vad vi höll på med. Ingen var ens intresserad, förutom Chalmers, som gav skolan en medalj, därför att vi skickat så många elever med hänsyn till elevunderlaget.

För länge sedan fanns det en myndighet, Skolöverstyrelsen SÖ, som var väldigt stor och var ett allmänt hatobjekt. När Göran Persson blev skolminister hade han två uppdrag. Kommunalisera skolan och lägg ner SÖ. På SÖ:s tid hade skolan detaljerade kursplaner. Detta måste alltså vara fel. Det sågs som en tvångströja som hämmade all kreativitet. Sverige skulle bli första landet i världen med målstyrd undervisning. Vanvett. Ingen kan skriva sådana kursmål. Poeterna på Skolverket hade högtidsstunder. Första gången jag läste ett sådant kursmål, trodde jag att ett lätt berusat sällskap hade haft en tävling om vem som kan skriva den värsta rappakaljan. Det var kunskapsmål, strävansmål och allmänna fraser och honnörsord. Jag förstod inte vad jag skulle lära ut, så jag slängde skiten och fortsatte som förut.

Kursmålen är ett styrdokument och de är ett fynd för mindre seriösa friskolor. Ju dyrare utbildning desto mer pengar går det att tjäna. När vi kommer till den dyraste utbildningen är det ren parodi. Den dyraste gymnasieutbildningen är skogsbruksprogrammet, 230 000 kronor per år. En samhällsvetare kostar 80 000 kr. För att få en uppfattning om fiaskots storlek kan du gå in på nätet till exempel på gymnasiet.se, en sida för syo-information. Det finns 51 skolor som erbjuder naturbruksprogram, varav 32 kallar sig skogsbruksprogram. Skolor som drivs av kommuner eller regioner har den dyra varianten med skogsbruksmaskiner, medan privatskolor erbjuder olika varianter av naturturism. Man måste vara djupt troende politiker, om man skall anse att detta gynnar eleverna. Det började med att Uppsala kommun startade ett ambitiöst program med inhyrda nya skotare, skördare och simulatorer. Realgymnasiets ägare läste kursplaner och kursmål noggrant och startade ett skogsbruksgymnasium med inriktning mot naturturism. De behövde bara skaffa lite tält och kanoter, men tog ut samma avgift. Kommunpolitikerna, som skulle betala avgiften, blev tämligen förbannade. Med viss rätt. De anmälde Realgymnasiet till förvaltningsrätten, men förlorade. Undervisningen uppfyller kursmålen. De, som skrev kursplaner och prislapp för naturbruksgymnasier, tänkte sig, att eleverna skulle arbeta med hästar och kor, som är dyra i drift. Det går att nå kursmålen även om eleverna sköter om hundar, katter och marsvin.

Detta får fortsätta årtionde efter årtionde.

En målstyrd undervisning ställer orimliga krav på den som skriver kursmålen. Det är ingen slump att det bara är Sverige som försökt.

Eleverna får betyg efter hur väl de har uppfyllt kursmålen. Om dessa mål kan tolkas så olika, hur likvärdiga är då elevernas betyg?

Lennart Fransson

Arvika

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.