Debatt: Att väcka avsky för kriget – en uppgift för oss

Debatt | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Selma Lagerlöf-statyn i Karlstad
Foto: Erik Simander/TT
Vi måste, inte minst i skuggan av ett svenskt Natomedlemskap, verka intensivt för att väcka äckel och avsky för det krig som dödar levande människor - och vi måste intensifiera arbetet för nedrustning och fred, skriver Margareta Brandby-Cöster.

Den stora frågan just nu handlar om krig, hot och upprustning. Kriget i Ukraina förskräcker och en ansökan om medlemskap i Nato har lämnats in, något som en del av oss är negativa till eller känner oss tvekande inför. Frågan inställer sig: Vad finns det nu att göra mer än att anpassa sig till krigets villkor?

Just i denna situation känner jag att Selma Lagerlöf vill och behöver få ett ord med i laget. Hon var 56 år när första världskriget bröt ut och höll just på att avsluta den stora kärleksromanen Kejsarn av Portugallien, om den utgivande kärleken. Under kriget orkade hon sedan inte skriva någon bok. Men hon skrev kortare berättelser och gjorde inlägg i fredsdebatten och andra frågor.

I november 1916 är Selma Lagerlöf i Stockholm och besöker en liten kvinnlig fredsförening och hon blir bedrövad. Där kommer visserligen upp spridda förslag på små praktiska insatser men till sist reser sig någon och frågar: ”Vad kan man göra? Går det att göra någonting alls? Finns det några möjligheter?” Selma Lagerlöf skriver om detta i ett brev till sin vän Elise Malmros och säger att detta var ett förtvivlans skrik. Hon förklarar:

Men saken är väl den, att fredssträvandena ännu stå på för svag basis, därför att människorna ännu äro ett rovdjurssläkte och på intet sätt civiliserade eller kristna, som vi borde vara. Fred blir det ju inte, förrän det blir omöjligt för oss att döda våra likar, då måste regeringarna finna andra utvägar.

Det måste växa upp en ny generation, som inte är i stånd att torpedera ett fartyg, fullt av kvinnor och barn eller att kasta ner bomber över en procession med fredliga människor på väg till gudstjänsten. Så vitt jag förstår, är vår uppgift att utbreda avsky för dylikt, om vi vilja kämpa för freden. Det är en omvärdering av alla värden, som förestår oss att genomföra.”

Det räcker alltså inte att vara för freden. Det måste utbredas en avsky för kriget. Det var Selma Lagerlöfs tanke. Till Valborg Olander skriver hon i brev att hon har

...arbetat med den tanken att om människor kunde känna samma avsky för krig och vad till krig hör, som de känna för allt annat äckligt, så skulle det bli dem omöjligt att fort-sätta med allt detta elände. En människa som hade smakat en enda liten bit människokött skulle de ha svårt att tåla ibland sig, men att döda människor, som är det verkligt fruktansvärda, det känner ingen avsmak för.”

När första världskriget avslutas 1918 kommer så Selma Lagerlöfs roman Bannlyst ut. Det är en sammansatt historia som nog från början var tänkt som en kärlekshistoria men som växte ut så att krigstemat blev tydligare. Här ställs det äckel, som väcks vid tanken på att förgripa sig på en död människa, mot avsaknaden av äckel inför att förgripa sig på levande människor i krigets fasansfulla skeende. Människodödaren skulle alltså bli lika avskydd som kannibalen.

Under våren 1918 hade också den internationella fredsrörelsen fört fram tanken att kriget skulle lysas i bann och kriminaliseras på samma sätt som dueller tidigare hade kriminaliserats.

Selma Lagerlöf skriver därför i brev till Valborg Olander hösten 1918: ”Lägg kriget och vad därtill hör under äcklets bann. Förr i världen bannlystes syndare, gör detsamma med kriget.” Detta kretsar historien om i boken Bannlyst.

Ryktet går i den bohuslänska socknen Applum att besättningen på en polarexpedition hade förfallit till kannibalism när man blivit infrusna i isen. I besättningen fanns då en man som kom just från Applum. Mannen återvänder hem men blir utfryst, formligen bannlyst av alla, prästen inberäknad. Efter lång tid kommer det fram att mannen inte alls varit med om att äta människokött. Nu häver prästen bannlysningen och håller ett tal om livets helighet. Han säger:

"Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte något slut på hans herravälde.

Och nu när vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta opp kampen mot döden? Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot och som är hans ständiga och trogna fiende, och dess namn är livet.

Margareta Brandby-Cöster

I dag hör vi oftast andra tongångar när hotet om krig beskrivs. Det är anpassningen till krigets nödvändiga verklighet vi skall bereda oss på, vi skall bunkra upp, vi skall skaffa bundsförvanter och vi skall tänka på vår egen säkerhet.

Men det Selma Lagerlöf talar om är att inte gå med på att anpassa oss till kriget och våldet. Hon talar i stället om att helt degradera kriget och våldet och att göra motstånd med hjälp av livet, det delade livet. Hon skriver att nu börjar vi vända oss ”mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott och ge sitt beskydd åt de levande”.

Det jag känner som ett starkt krav nu, starkare än någonsin tidigare, när vi med eller mot vår vilja blir medlemmar i Nato, är att vi måste verka intensivt för att väcka äckel och avsky för det krig som dödar levande människor och att vi måste intensifiera arbetet för nedrustning och fred.

Vi måste, som Selma Lagerlöf sa redan för hundra år sedan, vända oss ”mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott och ge sitt beskydd åt de levande”.

Därför hoppas jag när Sverige blir medlem i Nato att fredsrörelsen får ny energi, att kraven på förbud mot kärnvapen skärps och att vi tar på allvar vår enda viktiga uppgift som människor, att för livets skull vända oss ut till värn för vår nödlidande nästa.

Margareta Brandby-Cöster

Präst, teologie doktor

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.