Sofia Wretling: Låt våra barn drömma

Krönikor
PUBLICERAD:
Den kommande generationen dansare behöver lyftas – inte tryckas ner, skriver Sofia Wretling.
Foto: Øyvind Lund
När jag var liten drömde jag om att bli ballerina. Jag gick på kulturskolans balettskola och varje vecka stod jag som på rosa moln vid den mobila balettstången i salen, och när jag tittade på mig själv i dom stora väggspeglarna, såg jag hur min dröm snart skulle gå i uppfyllelse.

Tidigt fick jag mamma att köpa tåspetsskor när hon pluggade i Göteborg, då det var strikt förbjudet att köpa tåskor genom balettskolan. Jag sydde andäktigt fast sidenbanden på sidorna av skorna och virkade små runda tåskydd som jag limmade på tåspetsen. Och varje kväll när jag skulle sova tittade jag på mina balettskor, som jag hade hängt upp på väggen i mitt rum, och såg mig själv snart dansa Svansjön på Kungliga Operan.

Jag och min danskompis, som närde samma dröm, övade i hennes källare efter skolan och på kvällarna tittade vi på Flashdance om och om igen. Vi kunde alla danser utantill och sjöng högt med i ”What a feeling”. Vi hejade på Alex, svetsaren med drömmen om att dansa balett. Det var nästan lika omöjligt som att jag, murardottern från landet, skulle lyckas göra karriär på dom stora nationalscenerna. Men känslan att komma dit en vill och nå sina drömmar, utan rätt förutsättningar, gav mig kickar som fortfarande kan få mitt hjärta att slå dubbelt.

Foto: Øyvind Lund

Efter ett par års tragglande på kulturskolans balettskola utan framgång började drömmen blekna och efter det avgörande ögonblicket, när jag och min kompis blev tilldelade rollerna Jack och Gus i Askungen, på den årliga våruppvisningen på församlingshemmet, gick luften ur mig och jag slutade. Min framtida karriär som dansare var över och drömmen dog.

Idag kan jag se precis samma mönster hos vår mellantjej. Hon har som jag, ett par tåspetsskor som hon drömmer om att få dansa i. Jag har visat henne hur hon virkar tåskydd och fäster sidenband och när jag står i köket och lagar mat hör jag genom taket hur hon tränar plié och relevé i sitt rum på övervåningen. Det är som att jag ännu en gång upplever den där härliga känslan av att dansa då jag ser hennes lycka i ögonen när hon springer in i danslokalen, i sin svarta balettdräkt, ljusrosa kofta och högt, uppsatta hårknut.

Men när jag ser hennes besvikelse i ögonen efter att återigen blivit bortvald och inte får vara med på dom uppvisningar hon drömmer om, då ser jag något annat också. Jag ser hur hennes dröm om att bli dansare sakta bryts ned och jag minns den känslan och vad den gjorde med mig.

I min värld dansar en för att en älskar att dansa. För mig skapar dans lust och glädje och inte en gnolande känsla i maggropen av oro för att inte duga.

Vad är problemet? Varför ska en redan som barn exkluderas eller stöpas i formar utifrån normer och värderingar? Varför kan vi inte låta våra barn få drömma, hitta sina egna vägar mot målet och kanske till och med få lyckas!?

Jag minns med värme min gympalärare på mellanstadiet. Hans favoritsport var basket och minst en gång i månaden rullade han in den stora tjocktv:n i salen, för att titta på Harlem Globetrotters. På gymnastiklektionerna spelade vi matcher och tränade på att sätta dunkar i korgen. Jag hade, med min korta längd, inte dom bästa förutsättningar för just den sporten men hans blick var inte att hitta blivande basketstjärnor. Nej, hans blick var glädje och jag älskade att titta på både Harlems fantastiska uppvisningar i sporten och att själv spela, på den nivå jag kunde.

Idag kan jag och min vän skratta åt vår danskarriär som slutade som mössen Jack och Gus på församlingshemmets vårföreställning men där och då var det som att livet och drömmarna slogs i spillror.

Nej, det är inget att skratta åt. Att drömma är en rättighet och att ha bra förebilder är en förutsättning för att komma närmare. Om du tror på dig själv kan du komma hur långt som helst. Det finns inga absoluta sanningar om hur en ska se ut, inte heller finns det endast en väg att ta sig dit.

För vet ni?

Jag fick till slut, som 45-årig trebarnsmorsa, äntligen gå i mina tåspetsskor i en föreställning, där jag själv satt spelreglerna, just utifrån drömmar, normer och värderingar.

Att trycka ner istället för att lyfta, kommer inte utveckla en frisk, kommande generation dansare!

PS.

Bilden är från föreställningen Min trygga plats, skapad av Carl Olof Berg och mig, under ett residens på Mariebergsskolan i Karlstad med utgångspunkt i ”Schyst Dans”. Över 200 föreställningar spelades i klassrum för högstadieelever, runtom i Sverige.

Fakta om..

...Harlem Globetrotters, är ett basketlag som kombinerar skicklighet och artisteri till att skapa ett av sportvärldens mest kända idrottsuppvisningar. Globetrotters bildades av i Chicago 1927 och laget tog namnet Harlem eftersom laget bestod av afroamerikanska spelare. Genom åren har laget besökt mer än hundra länder och spelat mer än 20 000 uppvisningsmatcher oftast mot lag som medvetet ger dåligt motstånd.

...Flashdance, är en amerikansk romantisk musikalfilm som hade biopremiär i USA 1983. Filmen handlar om en 18-årig tjej som heter Alex Owens, som på dagarna jobbar som svetsare och på kvällarna som dansare på en bar. En kväll ser hennes nya chef när hon dansar, och blir förälskad i henne. Huvudrollen spelas av Jennifer Beals och låten ”What a Feeling” med Irene Cara fick en Oscar för bästa sång.