SM-slutspelet fick mitt lugna jag att delvis luckras upp

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: VF
Efter 25 år som sportreporter har jag lärt mig att lägga band på mina känslor. Pressläktaren är en arbetsplats och där ska det inte förekomma några glädjeyttringar.

Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag som nykomling tog mig friheten att applådera på pressläktaren i Färjestads ishall. Dåvarande kollegan Nilsson tittade strängt på mig och sade kort ”så gör man inte”.

Återhållsamheten sitter fortfarande i oavsett om det är på läktarplats eller hemma i tv-fåtöljen. Jag rycks sällan med. Bragden på San Siro mot Italien inför fotbolls-VM 2018 är undantaget som bekräftar regeln. Svettigare och mer nervösa 90 minuter vid tv:n har jag inte upplevt.

Men under hockeyslutspelet märkte jag att mitt beteende sakta håller på att luckras upp. Fast bara i slutminuterna och i de matcher Färjestad hade något att förlora. Det vill säga när FBK ledde med ett eller ett par mål och ett baklängesmål riskerade att omkullkasta allt.

Om Färjestad jagade ett kvitteringsmål i slutskedet eller om det var oavgjort behöll jag däremot lugnet. Det är ologiskt. För ett mål under de premisserna hade förmodligen varit lika betydelsefullt, om inte helt matchavgörande.

När till exempel Einar Emanuelsson avgjorde final tre stod jag i köket och diskade övertygad om att förlängningsspel brukar ta tid. Och när Jesse Virtanen satte punkt för nattmatchen hade jag redan lämnat arenan.

Ibland har jag svårt att förstå mig på mig själv.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.