Beskedet på Socialdemokraternas hemsida på söndagseftermiddagen var kort. Man har beslutat att ”partiet ska verka för att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato”.
Kanske behövdes inte mer för att bekräfta vad alla vetat i flera veckor nu, att partiets ledande partiföreträdare snabbt bytt fot i frågan.
Ett så snabbt fotbyte att man måste undra hur övertygade samma partiföreträdare faktiskt varit tidigare om värdet i att stå utanför.
Ja, det är något så besynnerligt i att höra partiordföranden i ett långt anförande först efter partistyrelsebeslutet motivera värdet i ett medlemskap, efter att i ett par månader låtsas som att hon inte bestämt sig.
DN publicerade på samma sätt en intervju med försvarsminister Peter Hultqvist (S) minuterna efter att beskedet offentliggjorts, där Hultqvist berättar om när han ändrade åsikt.
Han var ju en stark motståndare så sent som i januari. ”Jag bestämde mig den 11 april klockan 08.15”, säger han nu. ”Min känsla var: det går inte längre.”
Han tror inte heller att hans trovärdighet får en törn, eftersom det ligger ”en form av trovärdighet i att inse att saker och ting inte fungerar längre, och också vara tydlig om varför man tar en annan ställning. Det är värre om man inte talar om varför, och hur man kommit fram till det”.
Jag håller med. Men det förklarar inte det fåniga skådespelet bland ledande partiföreträdare om att beslutet inte sedan länge var fattat och att partimedlemmarna faktiskt hade något att säga till om. För så var det ju inte.