Insändare: Konsten att förvalta ett politiskt uppdrag

Insändare
PUBLICERAD:
Jessica Nordh, före detta partisekreterare, och Jonas Sjöstedt, före detta partiledaren för Vänsterpartiet, har skrivit den politiska memoarboken "Allt kommer att bli bra".
Foto: Janerik Henriksson/TT
”Tisdagen den 21 augusti arbetade jag på kontoret i Stockholm. Mitt under lunchpausen gick jag ner och hälsade på en ung klimataktivist som, mol allena, hade satt sig nära entrén till riksdagen. Det slog mig att hon säkert ville ha stöd och uppmärksamhet. Därför tog jag en bild på henne och mig, lade ut den på Twitter och återvände sedan till kontoret.”

Mannen i den nyss beskrivna fotosessionen var Jonas Sjöstedt, ordförande i Vänsterpartiet 2018, och klimataktivisten utanför riksdagen lystrade mycket riktigt till namnet Greta Thunberg. Den här ganska förtjusande händelsen återges i boken Allt kommer att bli bra (Bonniers 2021), som Sjöstedt och hans pressekreterare Jessica Nordh sände ut i höstas. Jag läste deras 525-sidiga opus i skiftet mars-april för att undersöka vilka stimuli jag skulle reagera på – i ena eller andra riktningen.

Obestridligen förhåller det sig så att Sjöstedt har varit en tillgång för sitt parti under drygt åtta år som V-ledare, inte minst tack vare sin arbetskapacitet och godmodiga framtoning och sitt aldrig sviktande engagemang. Erfarenhet, solida kunskaper och ett utvecklat politiskt väderkorn ingår i helhetsbilden. Lars Ohlys kantiga 4 à 5-procentsparti har med Jonas S i rollen som skeppare på skutan omformats till ett 8 à 9-procentsparti med fördubblat medlemsantal.

Därmed inte sagt att den fula ankungen har antagit svanfysionomi. T ex erkänner författarteamet att Vänsterpartiet av och till beskylls för att vara toppstyrt. Ett fåtal dignitärer med partiledaren i spetsen bestämmer i praktiken (nästan) allt.

Så kan det nog vara. Men kan inte den tillvitelsen riktas mot alla partier? På ett dubbelsidigt uppslag i Aftonbladet (31 mars) anklagas Centerpartiet av en rad före detta medarbetare för att vara ”extremt toppstyrt”. Sverigedemokraterna i sin tur har i decennier letts av den sydsvenska machokvartett som en gång tillhörde den Nationaldemokratiska Studentföreningen i Lund. Om Socialdemokratin har jag i hela mitt vuxna liv aldrig hört annat än att fotsoldater och gräsrötter saknar egentliga möjligheter att göra sina röster hörda. Och så vidare. Med toppstyrning ställs demokratin dessvärre på undantag.

Som jag skriver detta, tänker jag alldeles osökt på den polska judinnan Rosa Luxemburg (1871–1919). Hon var, påpekar Nina Björk insiktsfullt i Drömmen om det röda (W&W 2016), på en och samma gång en demokratins teoretiker, en aktivismens försvarare och en deltagandets tänkare. Många känner till den hårda kritik som Luxemburg riktade mot den ryska revolutionen året innan hon mördades – fränt konstaterade hon att Lenin & Trotskij helt sonika eliminerade demokratin inom det styrande partiet – medan väsentligt färre vet om att hon i en tidigare fas klandrade allvarliga demokratiska brister också i det egna socialdemokratiska partiet: ”den parlamentariska gruppen måste oundgängligen behålla så levande och kontinuerliga förbindelser som det över huvud taget går med partiets breda massor”.

I egenskapen av demokrat och aktivist var Rosa L motståndare till toppstyrda organisationer och blev något av pionjär på det området. Hon är alltjämt en samtida, trots sin död för mer än 100 år sedan.

"Nooshi Dadgostar tycks mig vara en politisk begåvning utöver det vanliga”, antecknar Jonas Sjöstedt på sidan 80 i sin och Jessica Nordhs skildring. Jag ”såg hur Nooshi våndades”, heter det nära 400 sidor längre fram. Vid det tillfället, 2020, föreföll det högst troligt att Dadgostar skulle ersätta Sjöstedt som Vänsterpartiets frontfigur. Så har det också blivit. Jag anser att vi ska vara innerligt tacksamma för att det existerar varelser av kött och blod som helt frivilligt vågar åta sig ledande uppdrag i demokratiska partier. Det ställer väldiga krav, krav som förr eller senare visar sig omänskliga och i praktiken är stört omöjliga att tillfredsställa.

Som partiledare tvingas man arbeta dygnets alla vakna timmar och är ständigt påpassad. Externa och interna kritiker finns i överflöd och vet alltid bäst. Man tvingas kalkylera med brandkårsutryckningar i tid och otid och får ofta nattsömnen förstörd. Missuppfattad och felciterad blir man för jämnan. I den medievärld som numera domineras alltmera av klick och knapptryckningar har politiken stöpts om till ett taktiskt spel, så utformat att reflekterande människor inte längre förmår lyssna på de traditionella partiledardebatterna av Agenda-typ utan att bli illa till mods. Sanningar friseras eller skjuts i sank. Det vi bevittnar är ett slags professionalism som inte bär äkthetens prägel.

På den minnessten som år 1951 restes över Rosa Luxemburg i Berlin står en enda mening: ”Die Toten mahnen uns” – De döda (upp)manar oss. Det är ju en högst märklig sats. Den är märklig, eftersom de redan döda utgör det aktiva subjektet – de manar eller uppmanar… – medan vi som fortfarande lever är passiva objekt.

”Hela folket måste delta” är ett sätt att tolka inskriptionen på minnesstenen. Både levande och döda. Annars blir demokratin bara ett sken.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.