”Det jag inte kan komma förbi är känslan av att det går på rutin och det gör ont att säga att vissa stunder nästan låter, för att vara Hurula, banala”, skriver Miriam Kallio.
Pop/Rock
Hurula
Ingen är kär i år och andra sånger
(Sony)
3/5
När Robert Hurula släppte sin fjärde skiva ”Jehova” skrev jag att jag saknade de riktigt skriande gitarrslingorna, och såhär två år senare är allt ännu ett snäpp mjukare. Men jämfört med föregångaren som ändå hade en skälvande nerv och variation så känns ”Ingen är kär i år och andra sånger” även lite utplanad.
Kanske är han för nöjd med livet för att det verkligen ska riva till den här gången, trots att han beskriver det som en ”otrygg provanställning”. Typ en identitetskris efter att ha befunnit sig längst ut i misären under hela sitt artisteri. Det är i alla fall vad jag läser in i raden ”Varför tappar jag min röst idag när jag har nått att säga, kanske äntligen nått bra” under lyssningen på en av de starkare låtarna ”Ingen är kär i år”.
Bäst formulerar han sig ändå när skuggorna från förr sluter sig på inledningsspåret: ”Som en våldsam busshållplats i stan, så snackar dom om dig, en plats där ingen går av”.
Skivan har spelats in tillsammans med Björn Olsson (Håkan Hellström-producent och originalgitarrist i Soundtrack of Our Lives) så det är inget mysterium att postpunken tonats ner. Vrålen är ersatta av kantstötta knorranden, soundet är mer akustiskt än distat, samtidigt som de fina melodierna och drivet sitter, helt enligt traditionell Göteborgspop.
Det jag inte kan komma förbi är känslan av att det går på rutin och det gör ont att säga att vissa stunder nästan låter, för att vara Hurula, banala.
Hurula: ”Misstag ökar bara chansen för att något konstigt ska hända”RECENSION: "Jag börjar känna hopp om Håkan Hellström igen”