Debatt: Nato och det militärindustriella komplexet

Debatt
PUBLICERAD:
Svensk vapenindustri, här exemplifierat med ett Gripenplan, tjänar på ett svenskt Natomedlemskap, menar debattören.
Foto: Johan Nilsson/TT

Många undrar hur det kommer sig att frågan om ett Nato-medlemskap verkar vara på förhand given.

Här handlar det om en radikal omläggning av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Och det är bråttom, bråttom.

Högern ylar som väntat högt om detta och använder skrupellöst Ryssland förkastliga krig mot Ukraina som murbräcka. Socialdemokraterna vågar inte frågan bli en valfråga och riggar en slarvig och blixtsnabb process för att i någon mening ”förankra” ett ja till Nato.

Vår mer eller mindre befogade rädsla för det aggressiva Putinryssland har öppnat ett ”möjlighetsfönster” för vapenhandeln och så kallade ”möpar” (militärt överintresserade personer).

Man måste fråga sig till vem/vilka de lånat sitt öra. Vem/vilka har ett materiellt intresse av ett Natomedlemskap? Vilka tjänar på det i termer av karriär, inflytande och pengaklirr?

Av det skälet är frågan om det militärindustriella komplexet av intresse.

Begreppet lanserades av den gamle generalen och amerikanske presidenten Eisenhower 1961. I sitt avskedstal till nationen oroades han starkt av den ”järntriangel” som bildats mellan krigsmaterielindustrin, militären och politiska makthavare.

Hur ser det då ut i Sverige idag drygt 50 år senare? Hur ser relationerna ut mellan försvarsindustrier som SAAB, BAE med flera olika grenar av försvarsmakten (FOI, FMV, MSB, med flera) och politiker med anknytning till försvars-, säkerhets- och näringslivsfrågor? Hit hör också våra tekniska högskolor och universitet med internationellt verksamma forskare som ägnar sig åt försvars-, säkerhets- eller försvars/säkerhetsnära forskning.

Enligt Inspektionen strategiska produkter (ISP) uppgick den svenska exporten av krigsmateriel till drygt 20 miljarder kronor under 2021. Värdet ökade därmed med drygt 20 procent jämfört med föregående år.

Enligt Svenska freds- och skiljedomsföreningen finns totalt 331 företag, myndigheter och privatpersoner som har tillstånd att tillverka och tillhandahålla krigsmateriel i Sverige. 69 av dom är enligt myndigheten ISP aktiva exportörer. Den svenska vapenindustrin omsatte cirka 42 miljarder år 2019, enligt vapenföretagens lobbyorganisation SOFF. De största företagen är Saab AB som i sin helhet är Sveriges ojämförligt största producent och exportör av krigsmateriel. Andra stora företag som exporterar krigsmateriel är BAE Systems Hägglunds, BAE Systems Bofors och Nammo.

Hur ser nätverken ut; hur byter man personal och uppdrag med varandra? Hur många inflytelserika politiker har i likhet med förre statsministern Göran Persson gått över och jobbat med konsultbyråer med anknytning till försvarsindustrin

Mitt intryck är att personer kommer och går emellan de här olika miljöerna. De känner varandra och förenas i hög grad av den gemensamma missionen: Sverige ska ha en stor, kunskapsintensiv och lönsam vapenindustri. Och man är uppenbarligen beredd att göra avkall på demokratiska principer i allmänhet och på av riksdagen fattade beslut i synnerhet för att fullfölja missionen.

Men frågan får inte begränsas till något som bara handlar om dem som rör sig mellan ”järntriangelns” olika delar och deras eventuellt moraliska tillkortakommanden. Den viktiga frågan handlar om vad denna knappt synliga struktur resulterar i på samhällsnivå – en struktur som kan utgöra grund för både korruption och politiskt mygel. Och vi får ”en stat i staten”, där det är det militärindustriella komplexet som styr - istället för folkviljan.

Den genomlysning av det militärindustriella komplexet som gjordes av Svenska Freds- och skiljedomsföreningen 2010 borde inför ett eventuellt beslut om Natomedlemskap fördjupas och uppdateras – efter initiativ av Sveriges riksdag. Och tillsammans med en grundlig säkerhetspolitisk analys ligga till grund för en folkomröstning som vi hade i kärnkraftsfrågan (1980), medlemskapet i EU (1994) och anslutning till Euron (2003).

Även i Natofrågan förtjänar i demokratins namn svenska folket att få tid för kunskap och att bli hörda!

Agne Sandberg, vänsterpartist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.