LEDARE: Med all respekt kan ju Cecilia dra åt helvete

Ledare
PUBLICERAD:
Kristdemokaternas partiledare Ebba Busch (KD) har garanterat hört andra kalla henne värre saker än ”nippertippa”. Men det betyder inte att det är okej.
Foto: Stefan Jerrevång/TT
Cecilia Hagen får gärna dra åt helvete. Så var det sagt. Få saker är fulare än kvinnor som förminskar andra kvinnor.

En ”nippertippa”. Det är vad Expressenkolumnisten Hagen kallar Kristdemokraternas partiordförande i en text i dagarna. En text som sen inte innehåller ett enda exempel på vad Busch gjort eller sagt som förtjänar det nedlåtande epitetet.

Nippertippa. ”En ung kvinna som ansågs inbilsk, näsvis och lite högfärdig kunde få det omdömet av omvärlden”, förklarar Hagen det daterade ordet som numer bara används av den som vill tillämpa härskartekniker.

För det handlar det ju om här. Det verkar inte ens vara några enskilda åsikter Busch marknadsför som speciellt upprör Hagen, mest att hon har mage att tycka en massa hela tiden.

”Ebba Busch får det [ordet] av mig och jag riktigt hör hur hon vrålar ’skitkäring’ till svar. Ytterst nippertippigt”, skriver Hagen.

Jag tror på riktigt inte att Ebba Busch någonsin skulle sänka sig till att vråla skitkärring till Cecilia Hagen. Så jag gör det istället. Skitkärring!

Jag är dessutom mer än ett decennium äldre än Busch, så Hagen kan i alla fall inte kontra med ”nippertippa”. Vad hon än väljer i stället har jag – och andra kvinnliga debattörer – garanterat hört förut.

För så är det ju alltid. Kvinnliga debattörer meddelas av sina kritiker att de inte bara tycker och argumenterar fel. Vi är fula eller feta eller bimbos eller näsvisa också. Fråga precis vilken kvinna i offentligheten som helst och de kommer att berätta exakt samma historier.

Fråga Ebba Buschs partiledarkollegor förresten. 2015, när både Anna Kinberg Batra och Ebba Busch valdes till sina partiers första kvinnliga partiledare, intervjuade samma Cecilia Hagen Annie Lööf och undra om de många nya kvinnliga partiledarna bland allianspartierna egentligen mest berodde på att ”jobbet förlorat sin status”. Underförstått alltså att kvinnorna nått sina positioner för att ingen man iddes utmana dem…

Kanske minns du när Aftonbladetkolumnisten Kerstin Weigl för några år sedan plockade ner det då nyvalda MP-språkröret Isabella Lövin genom att i en hel krönika kritisera hennes skrynkliga kavaj, fula halsband, okammade hår och blanka ansikte under ett framträdande och hur allt detta innebar att Lövin saknade pondus och inte utstrålade makt.

Isabella Lövin, tidigare språkrör för Miljöpartiet, attackerades av en annan kvällstidningskolumnist för sitt oborstade hår och osminkade ansikte...
Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

Ja, Weigl kunde inte ens koncentrera sig på de viktiga politiska frågorna Lövin pratade om under framträdandet eftersom utseendet störde henne så.

”Varför slet inte någon fram en hårborste åt ministern före sändning? Och ett läppstift och ett bra mineral¬puder.”

Åh alla dessa kvinnor som är jobbigt näsvisa, som tycker en massa saker i offentligheten utan att sminka sig, som inte anstränger sig för att göra sig mer tilltalande och feminint medhårsstrykande först!

Nej, jag skulle väl inte bjuda KD-ledaren Ebba Busch på fest. Vi verkar inte ha så mycket gemensamt och verkar inte bottna i liknande värderingar.

Jag är livrädd för att delar av hennes politik verkligen skulle genomföras i Sverige – och livrädd för hennes ansträngningar att normalisera ett KD-samarbete med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. De ständiga och utstuderade provokationerna för att få genomslag i medierna gör mig till på köpet alldeles utmattad.

Så ni lär få se kritik mot Ebba Busch och Kristdemokraterna fler gånger på den här sidan. De kommer nämligen fortsätta göra korkade utspel och föreslå dum politik och därför bemötas hårt och vasst.

Men börjar ledarsidan, som en skitkärring, rikta in sig på Busch som person, hennes utseende eller kläder, eller använda uppenbart förminskande begrepp för att beskriva henne … ja då får ni komma och slå den här ledaren i skallen på undertecknad!

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.