”Jäklar så jag har saknat de där känslorna”

Krönikor | SM-slutspel 2022
PUBLICERAD:
Att som reporter yra omkring i ett omklädningsrum och försöka få ut något annat än osammanhängande vokaler ur nyblivna svenska mästare är rätt häftigt.
Men det kommer inte i närheten av att fira ett suddenavgörande i en SM-final, strax efter midnatt, på ståplats.

Det har gått nästan exakt fem år sedan jag lämnade min senaste text till Värmlands Folkblad.

Nu känner jag mig mer hemma på Löfbergs Arenas ståplats, än på pressläktaren.

Jag har hittat tillbaka till ett supporterskap som jag trodde var dött och begravet. Lite som en bortglömd planta som stått i ett hörn av garaget utan ljus och vatten i flera år.

Tiden gick.

Och så till slut öppnades en glänta.

Ljuset började sippra in.

För varje match hemma i soffan de senaste två åren – och då och då på plats – så trillade en droppe vatten ner i krukan. Nya blad började titta fram, men det var på många sätt är samma växt som 1990 fick uppleva sin första stora motgång som supporter.

Då var jag en 6-åring som inte kunde hålla tillbaka tårarna när Djurgården snodde SM-guldet framför ögonen på Färjestad. Men jag klamrade mig fast till Färjestad lika hårt som den – i mina händer – vedträtjocka Koho-klubba jag fått julen 89.

Jag hann uppleva fyra SM-guld som supporter innan jag lämnade studentlivet i Örebro (då fick man för övrigt se Skåre BK mot Örebro Vipers om man ville se hockey) som journalist och sladdade in på pressläktaren i Löfbergs Arena och ganska snabbt försvann alla känslor som tidigare varit kopplat till sport. Jag fick världens (då) bästa jobb och det rivstartade verkligen med Färjestads guld 2009. Det första som journalist. Det blev ett till med bland annat ett smått legendariskt reportage från guldfesten 2011. Ni vet när Sanny Lindström etablerade sig som TV-profil på allvar.

Från pressläktaren hejade man på vinkeln. Och i slutspelet så var det framför allt hockeymatcher som var avgjorda och klara efter 60 minuter man hoppades på.

Ofta med puls.

Men helt utan känslor.

Och jäklar så jag har saknat de där känslorna. Som journalist betraktade jag alltid supportrar med stor respekt. Vissa matcher var de hela behållningen. Humorn. Enögdheten. Dedikationen.

Det är verkligen speciellt att vara en liten del av det. Igen.

De senaste två matcherna där jag har varit på plats har jag faktiskt åkt till arenan på egen hand.

Men jag har inte känt mig ensam en sekund.

När du står med halsduken över huvudet tillsammans med drygt 8 000 andra människor så blir det verkligen övertydligt vilken gemenskap det är. I med och motgång. Och efter ett uppehåll på drygt 15 år.

• • •

En vän som håller på Björklöven skrev på Twitter:

”Det värsta av allt är att gå runt i en värld där de flesta inte förstår och ler åt en eftersom ”det bara är sport”. Som vi kämpat. De har ingen aning om vad det betyder.”

Jag svarade:

”Man kan trösta sig med att ”det bara är-sport-människor” lever fattigare liv.”

• • •

Plantan mår rätt bra nu i den värmländska vårsolen.

Det kan trilla av ett blad efter en tung förlust – men då växer två nya ut omgående.

• • •

Halsdukshavet och sången inför matchen. De riktigt heta perioderna i matchen när sittplats självmant ställde sig upp. Euforin på ståplats strax efter midnatt. Tack!

Jacob Järpegård

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.