Jag är nyfiken på docent Aida Alvinius som forskar om samhällskriser på Försvarshögskolan i Karlstad. Hon är krigsbarn. Flydde från kriget i Bosnien till Sverige. Gjort en enastående forskningskarriär. Skrivit flera uppmärksammade böcker. Eftertraktad föreläsare och föredragshållare.
Aida Alvinius växte upp i en småstad i Bosnien som fram till Balkankriget tillhörde forna Jugoslavien. Där bodde hon i en lägenhet tillsammans med sin mamma. Pappan hade gått bort tidigt. I skolan hade alla barn uniform.
– Jag hade vit skjorta och en blå kjol. Disciplinen var sträng. Det gällde att visa respekt för lärarna och det var viktigt att göra läxorna ordentligt.
Efter Titos död 1980 kom landet att upplösas. Tito hade styrt landet i 35 år. Bosnien, där Aida växte upp, drogs in i ett krig som varade i över tre år och som krävde drygt 150 000 människors liv. Miljontals människor drevs på flykt.
– Jag var elva år när de första bombningarna kom. Minns det mycket väl. Ibland fick vi gå ned i skyddsrummet flera gånger om dan. Skolan var i gång ett tag. Ofta var vi utan el och eget vatten.
– På kvällar kunde vi se prickskyttar röra sig och med egna ögon se när hus besköts. Minns en speciell händelse. En granat kastades mot en frisörsalong. Jag sprang ut för att se vad som hänt. Såg döda människor. Hörde skrik. Fick se när döda transporterades bort.
– Döda människor och djur flöt i den närbelägna floden. Det var hemskt att se.
– Kriget blev en del av vardan. Och man vande sig till slut, tillägger Aida.
– Vi träffades hemma hos varandra. Vardagen flyttade in i skyddsrummet. Vi barn tog med oss läxorna dit. Och vi lärde oss att se när de var fara på färde.
Planer på att fly började ta form.
– Vi packade resväskan med det allra nödvändigaste. Viktigast var fotografier av pappa och släkten.
– Min mamma kämpade. Hon sa:
– Vi måste bort! Långt. Långt bort!
De fick plats i en av Röda Korsets bussar. På den bussen fanns några som skulle till Sverige och då hängde de på.
Efter många turer kom Aida och hennes mamma till Karlstad.
Aida var målmedveten. Gick med hull och hår in för skolan.
– Kriget lärde mig att saker och ting som hus och hem kan man förlora men inte kunskap.
Aida tog studenten. Började på universitetet. Pluggade samtidigt som hon jobbade inom vården och språkkunnig som hon är fick hon olika tolkuppdrag.
Hon talar bosniska, svenska och engelska. Läser och förstår slaviska språk. Behärskar tyska och italienska på skolnivå.
Efterhand blev det sociologi för hela slanten. Och så hände det sig att hon fick se en annons från Försvarshögskolan som sökte en medarbetare till ett tidsbegränsat forskningsprojekt.
Hon gick med liv och lust in för jobbet där. Blev doktorand och disputerade i sociologi år 2013 på avhandlingen Bridging Boundaries in the Borderland of Bureaucracies: Inidivudal Impact on Organisational Adaption to Demanding Situations in Civil and Military Contexts.
Sedan har Aida gått vidare. Blev docent i ledarskap 2017. Hon har nyligen, vid två tillfällen, bedömts som professorskompetent av sakkunniga. Och det är väl bara en tidsfråga tills Försvarshögskolans ledning befordrar henne till professor.
Aida är en mycket uppskattad föredragshållare som anlitas av myndigheter och företag. Hennes specialområde är samhällskriser som är ett synnerligen aktuellt ämne.
När jag intervjuar henne har hon just packat upp efter att ha föreläst vid Lärardagen på Karlstads universitet och hunnit med att ge en intervju för P4 Värmland. Om någon dag ska hon intervjuas av tidningen Chef. Och efter ytterligare någon dag ska hon föreläsa för Sveriges Kommuner och Regioner.
– Minst en gång i veckan är jag på någonting.
När jag frågar henne hur det kommer sig att hon mäktar med allt detta säger hon med ett leende.
– ”Det som inte dödar härdar” och jag trivs med det.
Jag tänker på uttrycket ”började med två tomma händer …” så gäller det i högsta grad Aida. Kriget. Umbäranden. Flykten. Energin. Och så framgångarna.
Aida har skrivit ett fyrtiotal artiklar i vetenskapliga tidskrifter och har givit ut flera böcker. Det har blivit en bok per år under de senaste fem åren. Hon har också uppmärksammats för sina pedagogiska insatser.
Aida visar mig de två senaste böckerna. I den ena Skolans värld möter samhällskriser tas olika typer av samhällskriser upp som påverkar skolan, dess personal och elever.
– Att personalen lär sig hantera kriser är viktigt och bör ses som en del i deras professionella kunskap.
Den andra boken Ledarskapets kontext handlar bland annat om hur ledarskapet påverkas av yttre omständigheter och samhällsförändringar.
Ytterligare två böcker är på gång. En bok i kvalitativ metod som innehåller konkreta exempel och råd om hur man praktiskt gör när man arbetar med att sammanställa och analysera data från intervjuer och observationer.
Aida berättar att hon också skriver på en bok om makt och motstånd som hon räknar med att den kommer ut i slutet av det här året.
– När man inte har makt kan man i många fall göra motstånd, enskilt eller tillsammans med andra.
Motståndet kan ta sig en mängd olika uttryck. Det kan ske öppet eller dolt. Det kan ske med hjälp av humor, sång och musik. Det kan handla om stora frågor som klimatet men också röra sig om frågor på den lilla arbetsplatsen.
– Själv kan jag inte sova lugnt om jag inte gör något åt det som jag tycker är orättvist, säger hon.
Osökt kommer jag att tänka på Jonatan i Astrid Lindgrens bok Bröderna lejonhjärta.
– Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.
Bengt Starrin
Professor emeritus Karlstads universitet