Linn Persson satte redan som 12-åring upp målet att ta guld på OS 2022.
På torsdagen hyllades hon tillsammans med lagkamraten Mona Brorsson för att ha lyckats med just det, inför några hundratals personer i centrala Torsby.
– Jag är inte klar, jag vill fortsätta utvecklas, ler hon.
Med guldglittrande konfetti i luften och med skimrande guldmedaljer runt halsen mottog de båda nordvärmlänningarna Torsbybornas jubel när de äntrade den provisoriskt uppställda scenen utanför kommunhuset.
Båda två väldigt nöjda med sina respektive säsonger där Mona Brorsson tog sin första individuella pallplats och Linn Persson vid ett flertal tillfällen var ytterst nära sin andra.
– Jag kunde köra några tävlingar till, skrattar Linn Persson sedan hon retoriskt frågat Mona Brorsson om inte hon också hade velat fortsätta efter tävlingarna i Holmenkollen.
– Nej, jag känner att jag hade haft min peak då, skrattar hon.
Nyss frisk från sin covidsjukdom fanns inget krut kvar i Mona Brorssons ben och medan Linn Persson radade upp fjärdeplatser de sista tävlingshelgerna längtade Mona Brorsson snarare mot den semester de nu är mitt uppe i.
Nu är det studier som väntar, mycket fikande och några veckor att kompensera för allt man förskjutit de senaste åren.
– Men det är klart man aktiverar sig för att man mår bra av det. Vi har varit ute mycket, gått i skogen och gjort några toppturer i Östersund och gått på fjällen. Men den planerade träningen får vänta ett tag till. Nu vill man mest bara ta ikapp för allt man varit isolerad från i typ två år. Bara det att få komma hem till familjen, och gå på fik, säger Mona Brorsson.
– Precis, det var ju inte igår, inflikar Linn Persson.
– Jag uppskattar verkligen den här perioden. Efter coronan, OS och alla uppoffringar man har gjort de sista åren... att bara få vara avslappnad, säger Mona Brorsson.
– Ja, det är skönt att kunna slappna av. Annars har man ju gått runt i två år och varit lite rädd för att bli sjuk, säger Linn Persson.
Det är två avslappnade världsstjärnor som något förväntansfulla möter VF på kommundirektören Thomas Stjerndorffs kontor kort innan konferencieren Malte Hallquist först uppmanar publiken att hurra fyra gånger innan han kallar upp de båda huvudpersonerna på scen.
Har uppnått målet
Mona Brorsson skojar om de utmanande anpassningarna till sin nya elbil och Linn Persson konstaterar att hon inte längre har något konkret resultatmål att sträva efter.
Hennes blev ju uppnått i Peking.
– Jag har ju jobbat i 15 år för det här, så det känns lite ”jaha, nu då?”, ler hon och vi styr in samtalet på en individuell framgång, hennes hittills enda pallplats kom säsongen 19/20.
– Det är klart att man vill upp där på pallen, det har varit nära väldigt många gånger nu så det borde kunna slumpa till sig så. Någon millimeter längre till höger med ett skott... så små marginaler är det. Men skillnaden är inte så stor, man gör likadant och det jag minns att jag kände var att ”det var väl inte så svårt?”.
Mona Brorsson konstaterar:
– Nej, precis. För mig var det ju första gången i år och jag kände bara hur kunde det ta så lång tid? Men det är också så att det är bara tre som får stå där, vi är hundra pers i en vanlig tävling och alla vill ju dit. Så det är ganska svårt...
OS-loppet då. Linn Persson och Mona Brorsson utgör hälften av det lag som bärgade Sveriges första olympiska stafettguld på damsidan någonsin. Linn Persson plockar fram sina minnesbilder.
– Jag ser i omklädningsrummet hur Mona kommer in och vi har gjort två bra sträckor.
– Man bara kände hur gött det var. Oavsett hur det går så kan vi vara nöjda, säger Mona.
– Exakt. Och sedan kramar vi om varann och det jag minns sedan när vi tar in Elvira (Öberg) i mål. Det var fantastiskt.
– Ja, det var häftigt. Fyra bra sträckor på fyra tjejer, vi var riktigt nöjda när vi kom i mål och det blir liksom inte större än ett OS-guld heller. Det var otroligt häftigt.
Du Mona fyller 36 vid nästa OS, blickar du så långt fram?
– Nej, det gör jag väl inte. Jag vill inte stänga någon dörr eller så, men jag tar det år för år nu och framöver. Det jag vet är att jag kör ett år till, men sedan så tror jag att jag får känna efter hur kroppen känns och hur det är med motivationen. Den är ju det viktigaste. Och så länge det känns som att kroppen blir bättre så kommer jag nog hålla på.
Linn då?
– Jag har ju alltid haft det här OS:et, sedan jag var tolv år har jag bestämt att jag skulle hit och ta guld. Men jag känner att jag kan ju inte sluta nu, jag är inte klar, jag vill fortsätta. Sedan får vi se hur länge det blir, men det känns väl inte helt omöjligt med fyra år till.