Kyrkerud vill se framåt: ”Hoppas inte skolan förknippas med gammalt elände”

Mitt i den vidunderligt vackra folkhögskoleidyllen pågick under åratal ett raffinerat bedrägeri.

När allt uppdagades hösten 2015 stod personalen på Kyrkerud kvar – några chockade och arga, andra skamsna och rädda att oförskyllt bli indragna i miljonfifflet.

– Det har tagit lång tid att bearbeta. Vi var ju allihop brottsoffer, säger biträdande rektorn Jonas Lindström.

Vi befinner oss i ett av de många sidohusen till den imposanta gulteglade huvudbyggnaden vid Västra Silens strand. Utanför tävlar konstinstallationer och skulpturer med vyerna om uppmärksamheten.

Här inne försöker rektor Jan Andreasson, administratören Charlotte Bennetoft och Jonas Lindström att nöta in det nya administrativa systemet, men tar en paus när VF knackar på.

Lite drygt en vecka har gått sedan tingsrättsdomen föll mot den 52-årige man som fram till 2015 hade Lindströms roll på skolan, och som vi i denna artikel kallar ”X”. Fängelse i två år och nio månader. Återbetalningsskulden till Region Värmland: 4,8 miljoner kronor.

Trion i skolledningen beskriver känslan likartat: ”En stor lättnad. En möjlighet att gå vidare. Ett sår som äntligen kan läka”.

– Det här har ju hängt över skolan i mer än sex år. Det är på ren svenska för jäkla uselt att rättsväsendet tog så lång tid på sig, säger Jan Andreasson.

Han värvades till Kyrkeruds folkhögskola 2018, medan Charlotte Bennetoft kom våren 2016. Bara några månader efter att den biträdande rektorn sparkats. Hon minns den tryckta stämningen:

– Alla var fortfarande nästan lite chockskadade då. Vissa hade anat att något inte stod rätt till, men omfattningen...det var ju bortom all rim och reson.

Jonas Lindström nickar och instämmer. Han är i dag en av de få kvarvarande anställda på skolan som fanns med under tiden före avslöjandet, då som lärare inom konst och formgivning. Tecknen fanns där, men de var inte uppenbara, konstaterar han:

– Det hände väldigt mycket konstiga saker. Vi kunde åka till Oslo med ett gäng elever, och väl där fanns det inga pengar till inträden på museer och andra saker. ”Det ska väl eleverna betala själva?”, kunde vi få till svar. Den gången fick jag betala allt, och det var inte lätt att få tillbaka de pengarna.

Han fortsätter:

– I efterhand har man kunnat pussla ihop det och förstå lite mer varför han gjorde som han gjorde. Varför han pratade illa om folk bakom ryggen på dem, till exempel. Det är klart att det är lättare att komma undan med saker om människor känner sig obehagliga till mods och inte pratar med varann lika mycket.

Det faktum att X till skillnad från dåvarande rektorn Pär Blomquist dagligen fanns på plats på skolan underlättade ytterligare, tror Lindström:

– Det var ingen tvekan om att vi som jobbade här upplevde att X var ansvarig för verksamheten. Pär Blomquist var även rektor för Ingesund, och vi såg kanske till honom en gång i veckan. X avstyrde ofta hans resor hit: ”Nej, jag löser det där, du behöver inte komma hit”.

Blomquist har sagt att ”jag blev förd bakom ljuset som alla andra”. Håller det resonemanget?

– Det tycker jag nog inte riktigt. Han litade blint på X, och de som försökte komma med invändningar fick inget gehör. Snarare tvärtom.

Jonas Lindström minns att hela personalen samlades i skolmatsalen dagarna efter att sanningen uppdagats i oktober 2015. För första gången kunde man tala öppet om allt som hänt.

– Det blev ett långt och fint möte, det knöt oss samman en del igen. Men vi hade behövt mer stöd av Region Värmland under tiden som följde. Många mådde väldigt dåligt, vissa hade ju utnyttjats direkt eller indirekt och var rädda att själva bli indragna.

I dag beskriver dock ledningstrojkan läget som annorlunda, och i stort sett enbart på ett positivt sätt. Jan Andreasson har varit noga med att hålla öppna dörrar och se till att delegera ansvar.

– Jag märkte ju tydligt när jag kom hit att personalen inte var van vid den ledningsfilosofin. Det har tagit tid, men nu känns det som att vi har en bra atmosfär. Det märks på många olika sätt –söktrycket har ökat år efter år och vi har massor av roliga projekt på gång. Och framför allt har vi sett till att det som hände då omöjligt kan hända igen.

Hur då?

– Det handlar om allt från kontanthanteringen som förstås försvann direkt 2015, till attesterings- och dokumentationsrutiner som skärpts betydligt. Eller säg så här: jag skulle gärna bjuda er på lunch, men det är omöjligt i dagens läge. Men ni är välkomna att köpa varsin dagens rätt i restaurangen, de lagar jättegod mat!

Jonas Lindström tar oss med på en liten rundtur i de kreativt präglade lokalerna runt om på skolan. Vi tajmar pausen på läraren Henric Westlunds krokikurs, där modellen Lena Emanuelsson fått på sig morgonrocken innan det är dags att byta position.

Henric Westlund instämmer i orden om en förändrad skolmiljö:

– Det är som natt och dag, verkligen, framför allt vad gäller atmosfären. Det som pågick under de åren när X var på skolan tog enormt mycket energi, och det gick ut över kvalitén. Alla behöver känna tillit och förtroende, men det är nog särskilt viktigt i en sån här miljö med konstnärliga människor.

Även de flesta av eleverna som vi pratar med har noterat rubrikerna kring rättegången och domen, men de är av naturliga skäl mindre berörda. Åtminstone det stora flertal som kommer från andra håll. ”Det är lite som en saftig true crime-historia”, som aspirerande skulptören August Angelöv uttrycker det.

Årjängsbon Mona Jansson som gör sin andra sejour på skolan har dock lite mer insyn:

– Ja, och det pratades på bygden om X långt innan han fick sparken och blev polisanmäld. Inte många härifrån var förvånade, tror jag.

Den röda tråden i alla kommentarer, åtminstone från lärar- och ledningshåll, är att hela den tråkiga historien nu förpassas till historien för gott. Och att bedrägerierna inte får några tråkiga konsekvenser.

Som Jan Andreasson uttrycker det:

– Den som just nu googlar ”Kyrkerud folkhögskola” får förstås inte upp så mycket annat än svarta rubriker om förskingring och elände. Det vore tråkigt om eleverna väljer bort oss av den anledningen. Men förhoppningsvis förstår de att det var länge sen och att saker och ting förändrats.